Ingegerd Troedsson har rätt om sjukvården – men fel ändå
Handikappsamverkan nr 3/1977 - Ledarsidan
Rickard Sterner

Ingegerd Troedsson har rätt om sjukvården – men fel ändå
Statsrådet Troedsson har nästan rätt när hon säger att sjukvårdens andel i bruttonationalprodukten (våra totala årliga resurser) har fördubblats på 10 år. Den var uppe i nära 8 procent 1975, vilket i vart fall var väsentligt mer än 1965 (ca 5 procent) och fortsätter sannolikt att stiga. Hon har också rätt i att så kan det inte få öka hur länge som helst. VI kan inte ägna all vår aktivitet bara åt att vårda varandra.

Men när hon talar om att ”dämpa” denna utveckling, borde hon bestämt ha sagt ifrån att det är en sak på något längre sikt. Ännu ett bra tag framöver måste sjukvården ta i anspråk en växande del av våra ekonomiska resurser. Det här är en internationell utveckling som framträder i hela världen, och över huvud taget är det inte märkvärdigt alls, utan tvärtom normalt, att somliga aktiviteter i samhället utvecklas snabbare än andra. Det gäller t ex om bilism, inköp av färgteve, utlandsresor, fritidsstugor, nöjesbåtar, konsumtion av hamburgare. Inte heller dessa träd kommer att växa upp i himlen. Någonstans måste vi stabilisera även denna utveckling – och helst snart.

Service och prylar
Ty att ge ökat utrymme åt sådan service som sjukvård, social åldringsvård, barn och handikappomsorger, förebyggande kriminalvård är oändligt mycket viktigare för oss än att låta prylkonsumtionen växa på det sätt som sker. Vi kan och bör skapa utrymme för t ex sjukvården just genom att begränsa utvecklingen på många prylområden. Också det borde Ingegerd Troedsson ha erkänt.

Ett av skälen är att vi måste spara på energi eftersom oljan tar slut, kolet är miljöovänligt och kärnkraften något som vi inte vill använda mer än som blir absolut nödvändigt under en övergångstid. Vi blir tvungna att låta hela vår livsföring påverkas av det faktum att de nämnda viktiga servicebranscherna tar i anspråk väsentligt mindre energi än motsvarande prylkonsumtion. En del av våra experter har börjat tänka på den saken, och det måste verkligen tränga in i folkmedvetandet.

Ett annat skäl till att sjukvård och liknande omsorger måste få öka i relativ totalkostnad ligger i att vårdyrkena till stor del är segregerade kvinnoyrken med låga löner. Vi måste ge dessa yrken en status som svarar mot de höga kvalitetskrav vi ställer och göra dem attraktiva även för män. Den utvecklingen är på gång och är en av anledningarna till att vårdkostnaderna stigit så kraftigt. Men den måste drivas mycket längre.

Eftersatta behov
Det mest påtagliga skälet för att sjukvård och liknande servicebranscher måste få en ytterligare stor bit av samhällskakan innan vi sätter stopp, är ändå att det där finns eftersatta behov som är avsevärt mer angelägna än vårt behov att låta vår privata konsumtion växa. Inte så att allting på dessa områden är dåligt. Vi har en akutvård och en förebyggande vård, som i hög grad bidragit till att vi har den lägsta spädbarnsdödligheten i världen (mindre än 10 per 1.000) och - jämte Holland och Norge – den lägsta åldersspecifika dödligheten även i övrigt och den högsta medellivslängden. Vissa sjukdomar och orsaker till handikapp har nästan utrotats och andra har begränsats, t ex cp-skador hos barn.

Trots alla brister hör vi även på handikappområdet till de främsta föregångsländerna i världen. Till och med för långtidssjukvård och sociala omsorger om äldre har vi trots allt satsat mer och bättre resurser än de allra flesta andra länder.

Samtidigt vet vi dock hur svåra brister som finns kvar. Många av dem hotar att blir värre. Ingegerd Troedsson pekar själv på den rekordsnabba folkökningen i höga åldrar, som fortsätter till 1990-talet och måste få utlösa en väldig ökning i resurser för sjukvård och andra äldreomsorger – om det inte ska bli en standardsänkning. Men tvärtom måste vi där höja standarden, för den är ännu inte människovärdig överallt och i alla avseenden, t ex i vården av åldersdementa.
Även på många andra sätt utsätts vi för skärpta psykiska, sociala och somatiska (kroppsliga) hälsoproblem, som ställer krav både på förebyggande och botande åtgärder. T ex genom alkoholism, knark, tobaksmissbruk, luftföroreningar, buller, social segregering, ungdomskriminalitet, trafikolycksfall och mängder av nya kemikalier som tränger in i arbetslivet och i omgivningen i övrigt och vållar allergier och andra sjukdomar. Allt detta, inklusive åldersförskjutningarna, gör att alltfler av oss blir handikappade, och vi som är aktiva i handikapprörelsen kan med lätthet skriva långa listor med krav på nödvändiga förbättringar. För män i den högre medelåldern har dödligheten upphört att sjunka, visar snarast stigande tendens. Vi måste ta reda på vad det beror på så det kan åtgärdas genom förebyggande och andra insatser.

Brist på psykoterapeuter
Vi blir allt mer medvetna om hur det brister i psykvården. Där är det ännu sämre tillgång till öppen vård än i andra fall, och den öppna vård som ges blir ofta dyr för patienten, eftersom den är mycket arbetskrävande. Alldeles särskilt dyr om psykoterapeuten inte är läkare, för då ställer försäkringskassan inte upp. Där finns för lite dagsjukhus och små enheter för tvärfacklig intensivbehandling, desto fler stora segregerade enheter, ofta med stora avdelningar och fler patienter i många av sovrummen - precis som om man aldrig hört talas om den lilla enhetens princip! Där som på många andra håll i långvården är det ofta för lite personal för tungskötta. Det ledder till onda cirklar med hög personalomsättning, så att de utbildade krafterna kommer i minoritet. Då blir det ännu mer tungskött och patienternas handikapp konserveras och förvärras. Man kan bli skadad av anstaltsliv!

Det börjar dock utvecklas mer effektiva behandlingsformer, ofta med hjälp av moderna utbildade psykoterapeuter, både läkare, psykologer och andra. Med denna moderna psykoterapiutbildning drivs väsentligen privat av olika psykoterapeutiska skolor – utan at samhället engagerat sig! Ändå finns det förståelse för att detta är tokigt. På initiativ av RSMH, som är de psyksjukas egen handikapporganisation, har gjorts en stor utredning om psykoterapiutbildningen, vars huvudlinjer tillstyrks av flera remissorgan. Men sen har det varit tyst. När kan vi vänta åtminstone en början till någon åtgärd? Det är klart att det kostar pengar, men en mera effektiv behandling kan spara ännu större pengar. Nämligen genom att begränsa behovet av dyr sjukhusvård och snabbare återföra människor till vanligt liv och förvärvsarbete. Ännu viktigare är de vinster som kan nås i fråga om mänskligt välbefinnande.

Ingegerd Troedsson återger en uppgift om att det vid över hälften av alla läkarbesök inte går att ställa någon diagnos, därför att bakgrunden är komplicerad, kanske av psykosomatiska faktorer. Det kan ligga mycket i det, även om uppgiften skulle vara överdriven. Men det visar bara att våra läkare, hur duktiga de än är när det gäller kroppsliga akutbehov, dock inte räcker till för allt. Vi måste har fler psykoterapeuter, både läkare och andra – också sådana som har social inriktning och erfarenhet och kan kommunicera med människor i olika samhällskikt. Ja, även med döva och andra som inte förstår så bra.

Allmänläkare och specialister
Naturligtvis har Ingegerd Troedsson rätt i att vi måste korrigera den brist på balans i vårdorganisationen som består i att vi har på tok för lite resurser i öppen vård utanför sjukhus och i hemsjukvård. Det är ett gammalt krav som på senare år förts fram med ökad styrka. Nu när vi äntligen börjar få tillgång till läkare, borde vi kunna göra mycket mer åt det.

I denna öppna vård vill vi ha väsentligt fler allmänläkare med bred erfarenhet, De får gärna fungera som familjeläkare, om det kan uppnås. Men Troedssons doktrinära angrepp på den ”byråkratiska” offentliga sjukvården gör mig lite misstänksam. Vill hon att dessa allmänläkare huvudsakligen ska vara privatpraktiker? Inte för att jag personligen har något emot privatpraktiserande läkare. Själv sätter jag värde på att kunna gå till en privatpraktiker, och mig kostar det inte så mycket som det kan göra för flera andra, som har svårare besvär. Men vad har vi för garanti att privatpraktiker etablerar sig där de bäst behövs, sålunda även i småsamhällen, och kan ge en service som blir billig också för de patienter som har mycket stora behov? Dessa patienter är visserligen i minoritet, men de svarar för en mycket stor del av behovet.

Nej, jag hoppas Ingegerd Troedsson håller med om att det blir bättre hushållning med knappa resurser om vi huvudsakligen satser på en fortsatt utbyggnad av läkarcentraler i offentlig regi. Då får vi också bättre chans att utveckla en integrerad samverkan mellan sjukvård och sociala omsorger av olika slag. Det är en oerhört svår uppgift. Inte bara därför att det ena sköts av landsting och det andra av kommuner, utan också därför att det finns statusskillnader som lägger hinder i vägen för ett tvärfackligt lagarbete mellan läkare, sköterskor, socialvårdare, hemsamariter och andra. Men dessa svårigheter måste besegras, för det är alldeles nödvändigt, inte minst i åldringsvården.

En duktig allmänläkare ska ha samma status som en specialist. Men vi får inte glömma – på det sätt som ofta sker i debatten – att även övriga specialistresurser måste byggas ut, både på sjukhus och på öppna vårdcentraler. Även med väsentligt fler allmänläkare går det inte att på annat sätt göra något åt köbildningen till t ex ögonläkare, neurologer, psykoterapeuter, allergiläkare, geriatriker (åldringsläkare) rehabiliteringsläkare och flera andra kategorier. Även reumatiker, diabetiker och hjärtsjuka tillhör de stora grupper som behöver bättre specialresurser. Yrkesmedicinen måste för tillfälle att utveckla sig långt mer.

Visst har Ingegerd Troedsson rätt i att det inte bara är läkare som behövs. Många handikapporganisationer ropar efter fler sjukgymnaster och bättre tillgång till en mera avancerad och specialiserad sjukgymnast utbildning. Det har visat sig att en skicklig optiker kan återge förmågan att läsa åt många svårt synskadade - men för det krävs en fortsättningsutbildning som knappast finns här i landet. Vi behöver många fler hjälpmedelstekniker av andra slag – och med förmåga at lära handikappade at verkligen använd sina hjälpmedel. Vi behöver specialister, även läkare, som lärt sig ge service även åt sådana kroppsligt handikappade som är utvecklingsstörda eller mentalsjuka. Så dessa människor slipper bli diskriminerade som de nu ofta blir.

Jo, sannerligen, det finns många skäl att ge sjukvården en ännu större del av vår gemensamma kaka! Inte minst det skälet att det bidrar till att göra hela kakan större genom att fler människor blir i stånd att klara sig på egen hand och dessutom medverka i produktionen.
Rikard Sterner