(Högerklicka på Lyssna och välj Öppna länk i ny flik)
HHF - Handikapphistoriska Föreningen
Grafikbild menyn
    Startsida     Medlem     Föreningsinfo     Kontakt     Om föreningen     Länkar     Inställningar
Grafikbild menyn
|
 

Artikel i HCK-rapport nr 2/1976
Rickard Sterner

Nu har det hänt igen!

Det är inte länge sedan vi kunde läsa om ”protesterande villaägare i Boden”, som inte tyckte om att man planerade ett barnpsykiatriskt behandlingshem i deras villaområde. Den här gången gäller villaägarnas missnöje ett inackorderingshem för utvecklingsstörda.

Det är landstinget i Kristianstads län som tänker uppföra två villor i Hammar, ett villaområde utanför Kristianstad. Hur ska man bemöta den här typen av påhopp? Vad kan man göra för att undanaröja den okunnighet som ligger bakom villaägarnas agerande?

Richard Sterner på Riksförbundet FUB kommenterar:

Utvecklingsstörda får inte isoleras!
Så många utvecklingsstörda som möjligt ska få leva ute i samhällen. Inte gömmas undan på vårdinstitutioner som ofta är avlägset belägna och inte sällan så stora att de bildar slutna enheter. Utvecklingsstörda ska inte isoleras utan komma med i gemenskapen.

När vi så flyttar ut utvecklingsstörda från vårdinstitutioner till små gruppbostäder eller inackorderingshem ute i samhället så blir det ofta negativa reaktioner från grannar. Likaså när en del av dm tränas så att de kan bo ännu mer självständigt i egna lägenheter.

Och dessa negativa reaktioner från grannar går ständigt ut på ett och detsamma: ”Det är inte bra för våra barn att se dessa människor”. Eller: ”Våra fastighetsvärden sjunker när vi får så otrevliga grannar”.

Samma problem som för svarta i USA
Hösten 1938 for jag för första gången till USA. Där skulle jag biträda Gunnar Myrdal med en stor undersökning om förhållandet mellan svarta och vita. ”Jo visst är det en viktig fråga, sade en affärsman , som jag mötte på båten. ”Dessa svarta försöker ständigt komma in i våra kvarter och det sänker fastighetsvärdena så det är verkligen farligt.” Jo, det där fick jag höra till leda under fyra intensiva studie- och forskningsår i USA.

Men detta om fastighetsvärdena var inte riktigt sant i det här fallet heller. Visserligen brukar vita familjer fly undan så fort det flyttar in svarta i ett kvarter och kanske säljer de till underpriser. Men då säljer de till hyreshajar, som förstår konsten att packa ihop många svarta på ett begränsat utrymme så det blir stora hyresinkomster i alla fall! Så mycket mer som dessa svarta aldrig har annat än en begränsad del av hyresmarknaden till sitt förfogande, så de får sannerligen tacka och ta emot hur dyrt det än blir.

Men här är det alltså våra egna utvecklingsstörda som möter samma fientliga attityder. Och här är det definitivt inte sant att fastighetsvärdena skulle komma i gungning. Om det nu skulle vara förskräckligare än någonting annat.

För åtta år sen var det stor bråk när det ordnades med gruppbostäder för utvecklingsstörda i ett villaområde i Simrishamn. Grannarna försökte hindra det. Men press, radio och TV ställde sig på utvecklingsstördas sida, och grannarna fick ge sig. Nu rapporterar Expressen att dessa grannar är mycket nöjda. Fastighetsvärderna har inte sjunkit. De utvecklingsstörda är trevliga att ha som grannar. Barnen tycker om dem och hittar kompisar bland dem.

Sen har samma historia upprepats med tröttsam enformighet på åtskilliga håll i landet – likaså i andra länder. Men det händer inte alltid. Ofta lyckas det för en omsrogsstyrelse att ordna med gruppbostäder för utvecklingsstörda i ett vanligt bostadsområde utan atat det blir något bråk alls. Det tycks bero på en tillfällighet.

Det här händer när någon tar ledningen
I ett fall finns en eller ett par grannar som eggar upp de andra och får dem att protestera. I ett annat fall finns inte dessa människor som tar ledningen i en negativ opinionsbildning. Eller har det lyckats för omsorgsstyrelsen att genom en väl upplagd information förebygga allt motstånd.

Men i Kristianstad har detta alltså inte lyckats - åtminstone inte än. Och det kommer att inträffa andra fall där det blir på samma sätt.

Hjälper lagar?
Ska vi lagstifta mot det? Nej, i det längsta bör vi nog söka klara det genom upplysning. Men visar det sig att sådana negativa reaktioner allvarligt begränsar möjligheterna för omsorgsstyrelser att skaffa bostäder åt utvecklingsstörda på platser som är lämpliga får vi kanske ändå överväga om vi inte ska gå ett steg längre.

FUB måste få yttra sig
I många fall är det så att grannar kan åberopa särskilda stadsplanebestämmelser. Och när det är fråga om stadsplaneärenden skall byggnadsnämnd eller länsstyrelse inhämta yttrande från fastighetsägare. Det borde nog föreskrivas att de i sådana här fall skall inhämta yttrande från FUB eller någon annan organisation som kan företräda den handikappgrupp det gäller. Och likaså från omsorgsstyrelse eller annat socialt organ som också har till uppgift att arbeta för handikappade människors intressen
RICHARD STERNER

Nästa



Kontakt: info@hhf.se
Senast uppdaterad: 2011-07-06