Är det meningsfullt, Karl-Olof Faxén, att låta handikappade få mycket sämre standard än andra?
Handikappsamverkan nr 3/1976
Rickard Sterner

Är det meningsfullt, Karl-Olof Faxén, att låta handikappade få mycket sämre standard än andra?

Vi hade försummat oss svårt i HCK om vi avstått från att protestera mot de reaktionära tankegångar som uttryckts av arbetsgivarföreningens Karl-Olof Faxén. Fattas bara att vi skulle ha tigit!

Faxén skildrar det svenska samhället som orkeslöst, på väg att ruttna – en ost som börjar mögla. Alltsammans därför att vi har höga skatter och låter ”passiva” människor få nästan lika hög standard som de som arbetar. På så sätt undermineras arbetsviljan, säger Faxén.
Det måste bli en mera markerad standardklyfta mellan aktiva och ”passiva”, menar han. Så mycket mer som många människor har tråkigt arbete. Men detta är en frihandsteckning som finns mycket att anmärka på.

Är den svenska produktionen orkeslös?
I sitt svar till HCK erkänner Faxén att Sverige har den högsta produktionen per invånare i världen. Hur kan det vara möjligt om vi är orkeslösa och arbetsovilliga? Vi har en högre sysselsättningsnivå än nästan alla andra västländer. Hur stämmer det med Faxéns teckning?

Särskilt kvinnorna hålls tillbaka på arbetsmarknaden, säger Faxén. Visst, men bakom detta ligger en stor problemhärva, vars väsentliga del heter diskrimination. Därom säger Faxén inte ett ord. Inte heller. Inte heller berör han det faktum att vi har fler kvinnor i förvärvsarbete än de allra flesta andra västländer, inkl länder med lågt skattetryck.

Har våra kvinnor visat minskad benägenhet att gå ut i förvärvsarbete? Nej, tvärtom, den kvinnliga andelen av arbetskraften har stigit väsentligt under det senaste årtiondet och fortsätter att stiga, även om man räknar i totalt antal arbetstimmar. Detta är ett av de mest kända dragen i utvecklingen på arbetsmarknaden, och det kan Faxén inte vara okunnig om. Så här talar han återigen mot bättre vetande.

Måste det finnas tråkigt arbete?
Visst är det bra med hög arbetsmoral. För mej som har intressant arbete skulle det dock stocka sej i halsen om jag skulle ge mej till att predika arbetsmoral för människor som har tråkigt arbete. Faxén borde känna på samma sätt men det gör han inte.

Måste det finnas så mycket tråkigt arbete? Kan vi inte hyfsa det problemet genom bättre insatser för utbildning och för omkonstruktion av arbetet så att det mera allmänt blir lockande?

Men sådana frågor ställer inte Faxén. För honom finns bara detta enda recept: Sänk skatter och sänk den relativa standarden för dem som är sjuka, handikappade, gamla och arbetslösa!

Är det roligt att vara arbetslös?
Visst finns det arbetslöshet. Särskilt för människor med handikapp av olika slag. Tror Faxén att dessa människor tycker det är roligt att vara utan jobb – vanligen också utan någon annan sysselsättning som de kan uppleva som meningsfull? I så fall hugger han i sten!

Här finns återigen en stor problemhärva. Hur ska vi kunna häva diskriminationen mot handikappade på arbetsmarknaden? Göra arbetslivet mera tillgängligt för dem? Minska den växande klyftan mellan dem som accepteras på arbetsmarknaden och dem som hålls utanför? Det är ett problemkomplex som vi har mycket att säga om. Men Faxén, han tiger han!

Låg standard för handikappade
Överhuvudtaget försummar Faxén att göra klart att ett mycket stort antal människor med handikapp ingår bland dem som han kallar ”passiva”, och som enligt honom bör ha en markerat lägre standard än andra.

På ett ställe klagar han över att det görs för mycket för att bättra standarden för låginkomsttagare om vilka vi inte vet mycket mer än att en stor del av dem utgörs av ”deltidsanställda ungdomar som bor hemma och har en god försörjning av sina föräldrar”.

Om Faxén verkligen inte vet mer, så är det dåligt och rimmar illa med de krav han själv ställer på verklig analys. Vet han inte att människor med handikapp har väsentligt lägre genomsnittlig standard än andra människor? Vill han verkligen sänka den relativa standarden även för dessa människor? Ingenting som han skriver motsäger att han har den uppfattningen!

För min del skulle jag förstått Faxén bättre om han begränsat sig till att tala om sjukpenningen för människor som har sjukdomsfall och har få sjukperioder per år. Jag medger att det finns skäl som talar för en begränsning av sjukförmånerna i sådana fall – om det blir lika för alla, även för människor i höga tjänstemannaställningar.

Men det finns också skäl som talar emot en sådan ändring. Handikappade och långtidssjuka är särskilt ofta utsatta även för korta sjukdomsfall, och det måste i vart fall undvikas att de får ännu sämre förmåner. Dessutom är det farligt att locka människor att gå kvar i arbetet vid korta sjukdomsfall. De kan på det sättet bli värre sjuka och dessutom smitta sina kamrater vid t ex förkylningsinfektioner. Även här finns alltså komplikationer. Men det bekymrar inte Faxén.

Kvar står att just långtidssjuka och handikappade har låg genomsnittsstandard. Det ligger ingen förnuftig mening i att vidmakthålla denna standardklyfta. Det är ännu mera meningslöst att öka dess relativa storlek. Tvärtom måste standarden för handikappade höjas både absolut och relativt.

Det betyder att människor med handikapp måste få en bättre del än andra i den allmänna välfärdsutvecklingen.

Bättre service åt handikappade
Det gäller inte bara inkomsten. Det gäller också i vad mån samhällsmiljön är tillgänglig för handikappade och vilken service dessa får och inte får. Det kan vara ännu mer avgörande för deras livsföring.
Jämfört med andra länder har vi nått långt i sådana avseenden, men det är ju ändå så oerhört mycket som fattas på alla fronter. Nu växer kraven dessutom av det skälet att allt fler av oss är gamla som måste få leva under människovärdiga förhållanden även om vi utsätts för sjukdom eller handikapp.

Det betyder att vi måste skapa utrymme för denna service inom samhällsekonomin. Och det i sin tur ställer krav på att vi begränsar ökningen i den privata prylkonsumtion som Faxén i första hand vill omhulda.

Nu menar Faxén att det bara är denna prylkonsumtion som stimulerar oss till arbete. Men han har fel. Människor sätter också värde på att leva i samhälle som tillgodoser livsviktiga kollektiva behov. Föralldel, skattekverulansen gör vad den kan för att få oss att glömma att även denna behovstäckning utgör en del av lönen för vårt arbete. Så får vi andra se till att Faxén och andra misslyckas med sin propaganda.

Det finns i själva verket inga undersökningar som visar att arbetsmoralen är högre i länder där kollektiva behov är sämre tillgodosedda än här. Nej, det är ju faktiskt tvärtom, eftersom vi producerar mer per invånare än andra länder!

För övrigt är vi inte så dåliga när det gäller prylkonsumtionen heller. Räkna antalet bilar, TV-apparater, telefoner, utlandsresor. Överallt ligger vi nära konsumtionstoppen i världen. Trots våra skatter. Ingen vill heller att denna privata konsumtion ska minska – bortsett från sötsaker, alkohol, matfett och tobak. Den kommer säkert att fortsätta att öka. Men den ökningen måste dock begränsas till förmån för sådant som är mera väsentligt.

För detta behövs ett starkt samhälle med goda resurser. En del av vår standardhöjning får ta sig i uttryck i skatter sin tillgodoser väsentliga kollektiva behov. Säkert kan vårt skattesystem göras bättre och mera rättvist. Men ett skattestopp som gynnar prylkonsumtion och sänker standaren för handikappade – det ska vi akta oss för!

Vi ska inte heller glömma att en vettig handikappolitik också ger inkomster och sparar pengar. Nämligen genom att många fler människor med handikapp blir i stånd att arbeta. Och att ännu fler blir i stånd att sköta sig själva med ringa eller ingen hjälp av andra!
Rickard Sterner

Anm. Bild på Skattebetalarnas Förenings tidskrift Sunt Förnuft. I nummer 6/1976 kan man läsa ”Den enda möjligheten är ett borttagande av en mängd generella sociala förmåner.” Sagt av Curt Nicolin i sitt hälsningsanförande på Skattebetalarnas förening.