Debatt om arbetsmarknadspolitiken.
Kvotlagstiftning – Ett slag i luften
Handikappsamverkan nr 2/1976
Rickard Sterner.

Kvotlagstiftning i ett slag i luften!

De flesta av oss har väl tänkt en del om det problem som Sture Hallberg tagit upp om behovet av tvångsåtgärder för att få in handikappade människor i arbetslivet.

För min del har jag i allmänhet hört till dem som avvisat tanken på en kvotlagstiftning. Men ibland har jag undrat om vi inte ändå måste gå den vägen. Lite intryck har jag tagit av framstående västtyska arbetsvårdsmän som sagt mig att deras kvotlagstiftning kommit för att stanna och att den trots allt gör nytta.

Därför menar jag att vi borde få tillfälle att verkligen analysera hur det ligger till med den saken i Västtyskland, för jag räknar med att just där kanske finns den största chansen att det uträttas något med den metoden.

Men innan vi gjort en sådan studie måste jag bekänna att jag inte begriper hur man kunnat komma förbi de uppenbara svårigheter som måste vara förknippade med en kvotlagstiftning. Dit hör t ex att arbetsplatser av olika slag har starkt varierande möjligheter att ta emot arbetskraft med funktionsbegränsningar. Även om man söker tillämpa olika kvoter för företag av skilda slag kommer kvoterna sannolikt att sättas rätt lågt i de flesta fall. Och eftersom nästan alla företag av någon nämnvärd storlek redan har många löntagare som är utsatta för handikapp och sjukdomar kommer de flesta att söka hävda att de redan fyllt sin kvot utan att anställa några nya medarbetare med handikapp.

Så vitt jag förstår är det därför stor risk för att en stel kvotlagstiftning inte blir mycket mer än ett slag i luften. Dvs den kommer inte nämnvärt att öka chansen att komma in i arbetslivet för dem som befinner sig utanför.

Främjandelagen och anpassningsgrupperna
Istället har jag intresserat mig för möjligheten att bygga ut de möjligheter till tvingande åtgärder från arbetsförmedlingens sida som finns i ”Främjandelagen”, men ännu aldrig utnyttjats. Jag tänker så här: Vid en effektiv medverkan från arbetsförmedlingens sida i företagens anpassningsgrupper blir det lättare för arbetsförmedlingen att finna arbetsuppgifter som kan skötas av människor med handikapp av olika slag. Arbetet i anpassningsgruppen bör också kunna sätta fantasin i rörelse hos människorna på arbetsplatserna så att de själva finner sådana möjligheter. Med andra ord, man ska hjälpas åt på det sätt som är meningen. Arbetsförmedlingen får alltså ökade möjligheter att övertyga företagen och människorna i arbetslivet om att de bör ge jobb åt handikappade, även sådana som är arbetslösa när det finns behov av nyrekrytering.

Men en del företag kommer sannolikt att tredskas. Det blir då nödvändigt att tillgripa tvingande åtgärd, dvs att förelägga att ett företag måste utvälja en del av de löntagare som nyrekryteras ur en grupp av människor med handikapp som anvisas av arbetsförmedlingen. Ty finns det inte en allvarligt menad möjlighet att tillgripa tvingande åtgärd mot dem som visar tydlig tredska, blir det svårare att komma fram på övertalningens väg gentemot dem som annars skulle visa god vilja.

Den bästa möjlighet till tvingande åtgärd som redan finns bör alltså utnyttjas. Och man bör dessutom successivt vidga denna möjlighet i första hand genom att även låta länsarbetsnämnder – sålunda inte bara central AMS i Stockholm – fatta beslut om sådan åtgärd.

Kraven på arbetsförmedlingen
Men allt detta förutsätter att arbetsförmedlingen kan ge ett effektivt bidrag till arbetet i anpassningsgrupperna. Nu är det allmänt omvittnat att bara en del av alla 4.000 anpassningsgrupper driver ett effektivt arbete. Det borde dessutom finnas många fler anpassningsgrupper.

Arbetsförmedlingen måste ha sådan kapacitet att den utöver alla andra uppgifter, bl a för handikappade, kan ge god service åt anpassningsgrupper över hela fältet. Annars kommer det med skäl att göras gällande att bara vissa företag löper risk att bli utsatta för ett tvångsföreläggande – och likaså att en del av dessa förelägganden inte är grundade på god insikt om förhållandena inom det särskilda företaget. Och det kommer i praktiken hindra arbetsförmedlingen från att tillgripa tvingande åtgärd.

Vilka stränga bestämmelser man än driver in i lagen så blir det återigen ett slag i luften om man inte ser till att arbetsförmedlingen både kvantitativt och kvalitativt får mycket bättre resurser så att den kan hävda sig sakligt. Man gör sig därför skyldig till ett tankefel om man tror att en mera kategoriskt uttryckt lagstiftning med fler möjligheter till tvång är något som kan sättas istället för en resursförstärkning.

Det här en så utomordentligt svår grej att vi sannerligen inte kan avvara något medel. En resursförstärkning är i och för sig välgörande därför att den ger arbetsförmedlingen större auktoritet. Men det är dessutom en förutsättning för att en tvingande lagstiftning skall kunna tillämpas och få någon verkan. Eftersom trygghetslagstiftningen gjort det ännu svårare för de handikappade som befinner sig utanför arbetslivet måste vi se till att främjandelagen verkligen får en betydelse också för dessa människor.

Den offentliga servicesektorn
I denna politik måste vi ta hänsyn till arbetslivets struktur och utveckling. Industrins arbetsstyrka har upphört att öka och kommer kanske att minska. Eftersom det finns en omsättning av anställda behövs naturligtvis en stor nyrekrytering ändå, och det måste utnyttjas för handikappade, Men de stora chanserna finns inom de delar av arbetslivet som starkt ökar i betydelse, i första hand servicebranscherna som domineras av landsting och kommuner, t ex sjukvård, socialvård, handikappomsorger och undervisning. Inom sådana branscher ökade antalet sysselsatta med 5à8 procent per år under 1970-75 och detta trots finanskylan.

Det måste utnyttjas. Stora mängder av jobb som passade för handikappade har försvunnit inom jordbruk och skogsbruk och nu snart även inom industrin. Därför är det livsviktigt för handikappade att göra inbrytningar just inom servicesektorn. Men samhällets organ har ofta varit väsentligt mer svårflirtade än de privata företagen.

Detta måste ändras. Det betyder att vi måste utveckla anpassningsgrupperna särskilt inom samhällets egen verksamhet. Det duger inte för AMS att bara klaga över att samhället som arbetsgivare föregår med dåligt exempel. När det behövs tvångsåtgärder måste dessa kunna riktas även mot samhällets organ.
Richard Sterner.