Sträng ger prioritet
Handikappsamverkan nr 1/1974
Rickard Sterner

Sträng ger prioritet

Förbättringar för handikappade är ett av de huvudområden som finansministern prioriterar i budgetförslaget för 1974/75. De övriga prioriteringarna gäller tryggheten på arbetsmarknaden, arbetsmiljön, kulturområdet och energiförsörjningen.
Det är onekligen fint att få komma med i det sällskapet, och en del av det som görs på övriga nämnda områden kan också vara tacknämligt ur handikappsynpunkt. Det sammanlagda belopp som staten mer direkt satsar för handikappad stiger till 4,5miljarder eller med 22 procent. Det låter imponerade och är det också delvis. Det är dock är att märka att drygt halva beloppet och lika mycket av ökningen hänför sig till förtidspensionärerna, och den stegringen beror till väsentlig del på att det blivit lättare för äldre människor som inte är svårt handikappade att bli förtidspensionärer. Det borde knappast räknas med.

Men budget en innehåller även i övrigt flera nyheter av värde, till exempel:
Många svåra handikapp kommer att förebyggas genom vaccination mot röda hund

Volymen av arkivarbeten får hålla sig på den höjda nivå som tidigare deklarerats, vilket leder till en kostnadsökning med 70 mkr. Därtill kommer andra åtgärder på AMS-området, bl a en förstärkning av fältresurserna för svårplacerad arbetskraft, bättre statsbidrag till skyddade verkstäder, för arbetsprövning och arbetsträning.

Det aviseras förtur för ett kommande förslag om statsbidrag till kommunal färdtjänst.

Det blir förslag om bättre pensioner till dem som blivit pensionerade i unga år och därför inte kunnat med i ATP – liksom förslag om bättre invaliditetsförmåner.

Statsbidrag till särskolor för utvecklingsstörda ökar med 30 mkr.

Stödet till handikappförbundens allmänna kostnader stiger från 2,5 till 3,5 mkr för att möjliggöra större rättvisa åt organisationer som blivit eftersatta. Härvid nämns särskilt det betydelsefulla arbete som drivs av HCK. Tack för den honnören!

På kulturområdet kommer en särskild proposition. Får vi något där?

Men ändå knappt!
Det är klart vi är tacksamma för de förbättringar som gjorts. Det har tydligen inte varit alldeles utan verkan att vi i handikapprörelsen uppvaktat alla mäktiga statsråd under hösten, som denna gång gett sig mer tid att lyssna på oss än förut. Men nog ser man ändå spår av blåpennan på många ställen i budgeten! Mycket av anslagshöjningarna kommer att slukas av inflationen, i många fall fullständigt tex när det gäller Handikappinstitutet och de beräknade kostnaderna för tekniska hjälpmedel. När SÖ t ex begär en enda ny förskolekonsulent för att kunna ge lite bättre service åt ett 90-tal blinda förskolebarn som nu är alldeles utan sådan specialservice, så blir det kalla handen – och lika så för några andra reselärartjänster för blinda barn. Det behövs också mer specialexpertis hos länsskolenämnderna för att hjälpa svårt rörelsehindrade barn i den vanliga grundskolan, men där blir det också stopp. Det går lätt att hitta fler exempel.

Det har dessutom blivit bekymmer med en av de reformer, som nyligen togs, nämligen den om vårdbidragen för handikappade barn som blivit höjda men beskattade. På sätt som skildras på annat ställe i detta nummer blev det här en stor nedprutning av det ursprungliga förslaget med påföljd att det blir fler än väntat som förlorar och färre som vinner på det, vilket vållat stort missnöje bland många föräldrar.

Det viktigaste är dock vad kommuner och landsting får för finansiella förutsättningar att bygga ut sin service för handikappade. Det har sagts från ledanden kommunhåll att svårigheterna här kan bli värre på grund av de höjda arbetsgivaravgifter som blir ett resultat av en skatteomläggning. Om det visar sig vara riktigt. Blir det ännu sämre utsikter att råda bot på den finanskyla i kommuner och landsting som bromsat en utveckling som tidigare varit snabb. I det läget ter sig alla de stora kvarstående bristerna ännu mer allvarliga. Nyligen har själva det nya landstingsrådet Nils Hallerby i Stockholms län på ett uppseendeväckande sätt avslöjat hur mycket som fattas i omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda i ett landsting. Och det är bara ett exempel bland otaliga andra!

I denna kommunala finanskyla vill det sannerligen till att det någorlunda snart blir något av med de statsbidrag till färdtjänsten som ställts i utsikt. Nu när det dessutom talas om 50-kort i alla landsting för dem som kan använda vanliga kollektiva kommunikationsmedel, skulle det vara en hjärtskärande orättvisa om inte samtidigt sker en stor satsning just på färdtjänsten för handikappade.

Fler jobb?
Hur går det med den skyddade sysselsättningen? Där fanns vid årsskiftet nära 40.000 jobb mot knappt 34.000 ett år tidigare. Den ökningen, som onekligen är välkommen, hänför sig väsentligen till arkivarbeten (12.500 jobb vid årsskiftet) och halvskyddad sysselsättning (5.300). Men bl a på skyddade verkstäder (14.400) var ökningen obetydlig. För övrigt har många av de skyddade jobben gått till människor som inte är svårt handikappade. Nu tillsätts dock en förhandlingsutredning med uppgift att undanröja det hinder för utvecklingen som beror på att varken kommuner eller landsting i längden vill stå för de skyddade verkstäderna utan vill att staten skall överta uppgiften. Måtte det bli snabba resultat! Det återstår också att se vad den stärkta fältorganisationen i AMS i praktiken kana göra åt den kroniska köbildningen i arbetsvården. Kommer den att kunna skaffa fler jobb åt handikappade på öppna marknaden?

Slut upp kring vårkampanjen!
Nej, trots prioriteringen på vissa punkter i statsverkspropositionen, kommer de flesta brister i samhällets service för handikappade att kvarstå i nära nog oförändrad omfattning. Här gäller det för oss i alla handikappförbund och i alla HCK-kommittéer att skärpa oss i vår kamp så att allmänhet och samhällsorgan får klart för sig hur mycket som behöver förbättras.
Det är därför som det är så viktigt att vi nu samlar oss till att presentera vårt budskap med eftertryck under vårkampanjen!