1974. Intellektuellt handikappade måste få bättre utbildning
Handikappsamverkan nr 2/1974
Artikel. Richard Sterner

Intellektuellt handikappade måste få bättre utbildning

Förr tog de flesta som självklart att skola och utbildning är till för dem som har läshuvud, inte så mycket för andra. Den uppfattningen, som väl inte är utrotad ens idag, har haft ödesdigra konsekvenser för de intellektuellt handikappade. Dessa har i själva verket ett alldeles särskilt stort behov av att få utveckla sina anlag så långt det någonsin går. Skola, utbildning och träning är den allra viktigaste av de hävstänger som måste användas för att de ska kunna förverkliga sig själva.

Vi har haft obligatorisk skolundervisning för alla barn sedan 1842, sägs det. Det är lögn! De utvecklingsstörda var länge uteslutna, de flesta till 1944, en stor del ända fram till 1968. I den mån andra svagbegåvade gick i skola, dröjde det länge innan det mera allmänt började utvecklas undervissningsformer som passade för dem så att de lärde sig något. Fortfarande har vi i vuxenåldern 1 000-tals andra intellektuellt handikappade som inte fått lära sig något nämnvärt i skolan. En stor del av dem skulle inte vara handikappade alls om de bara fått en lämplig undervisning!

Det är många som är intellektuellt handikappade eller hotas av ett sådant handikapp. De är den största av alla problemgrupper i skolan. Av alla barn som föds kommer minst 1 procent att framträda som utvecklingsstörda, åtminstone under skoltiden eller dessförinnan. Därutöver får idag drygt 4 procent av grundskolans elever någon form av specialundervisning på grund av allmänna inlärningssvårigheter. Även bland de många som får extra hjälp i skolan på grund av speciella inlärningssvårigheter (t ex läsning, skrivning eller räkning) finns en stor del som skulle hotas av ett intellektuellt handikapp om de inte fick denna specialundervisning.

Nu görs alltså mycket mer än förr för att ge intellektuellt handikappade barn och ungdomar skolning, träning och utbildning i olika former. Alla utvecklingsstörda barn har sålunda rätt till förskola och rätt och plikt att undergå 10-årig grundskoleundervisning. Kan de inte gå i ”vanlig” grundsärskola eller särskoleklass, ska de gå i träningsskola eller träningsklass. Och kan de inte ens ingå i en klass, ska de åtminstone ha ett par veckotimmar av träning i det egna hemmet, eller på institution. Även efter grundskolestadiet föreligger rätt och plikt till undervisning så länge det behövs, vilket vanligen betyder 3 år av yrkesskola eller arbetsträning.

Men trots framstegen finns många och stora brister. Till exempel:

Behovet av vuxenutbildning är stort för alla intellektuellt handikappade. Dels därför att många av dem som nu är vuxna fått för lite i skolan eller ingenting alls. Också därför att intellektuellt handikappade har ett oerhört behov av att vidmakthålla och vidareutveckla sina kunskaper och färdigheter. För flertalet utvecklingsstörda görs också insatser av olika slag, t ex genom studiecirklar, folkhögskolekurser, träning på dagcenter eller institution, arbetsmarknadsutbildning etc. Men de svårt utvecklingsstörda får föga av det. Dessutom behöver utvecklingsstörda mycket mer av sammanhängande vuxenutbildning än de vanligen får. För övriga svagbegåvade vuxna förs också en del - men mycket mindre än för utvecklingsstörda. Deras behov i den vägen har inte ens blivit ordentligt undersökta!

I en tid då människor alltmer ensidigt värderas efter sin intelligens kan det synas kan det synas svårt att vinna gehör för krav på fortsatta förbättringar. Men vi i FUB måste kräva att alla allvarliga brister blir ordentligt åtgärdade inom rimlig tid. Det är den viktigaste av alla förutsättningar för att människor med intellektuella handikapp ska få en ärlig chans till integrering och normalisering.
Richard Sterner