Å, vårt härliga folkhem!
Richard Sterner
Handikappsamverkan 1973 nr 3/1973

Å, vårt härliga folkhem!

Det här handlar om den mest betydelsefulla faktaredovisning i handikappfrågan vi fått under senare år.

Berör den ett stort område? Nej, den berör en mindre del av ett område. Är den fullständig inom sin ram? Nej, den är ofullständig. Tiden och pengarna tog slut innan man knappt hunnit halvvägs.

Ändå är det en faktaredovisning som verkligen avslöjar. Den låter en förstå hur mycken mänsklig nöd och förnedring som döljer sig under ett begrepp som döljer sig under det begrepp som heter multihandikapp eller flerhandikapp. Det mesta serveras visserligen bara i torra siffror med knapphändiga kommentarer som inte röjer någon känsla, men har man förmåga att se människorna bakom siffrorna, så borde man ändå begripa.
Vad som här åsyftas är den tvååriga undersöknings- och försöksverksamhet avseende svårt synskadade med ett eller flera ytterligare handikapp som pågått i Västernorrlands och Västerbottens län. (Slutrapport över försöksverksamheten för multihandikappade inom Västernorrlands och Västerbottens län. Stencil DBF) Det var DBF som tog initiativet och satte in några av sina bästa krafter för att genomföra projektet i samarbete med kommuner och landsting i de båda länen. Finansieringen kom från allmänna arvsfonden som satsade 325 000 kronor – ett belopp som borde ha varit mycket större.

300 ej utredda
Sammanlagt fann man 565 personer som var flerhandikappade på angivet sätt, dvs med blindhet Hade man inbegripit även flerhandikappade av andra slag, t ex psykiskt sjuka med svåra hörselskador, rörelsehinder med epilepsi eller allergi, utvecklingsstörda med andra kroppsliga handikapp än blindhet etc, skulle siffran ha blivit mångdubbelt större.
Det är inte troligt att man ens inom den ram man valde lyckades få någon fullständig inventering. I Y-län fann man 396 och i AC-län 169, och det räknat per 1.000 invånare blir 1,4% i det förra fallet och 0,7% i det andra. Det är osannolikt att skillnaden i verkligheten är så stor. Vi får ändå räkna med att man i AC-län helt enkelt fick en mindre fullständig inventering än i Y-län.

Men nu kommer det mest upprörande. Av dessa 565 människor var det bara 265 som blev fullständigt utredda. För de övriga 300 räckte inte resurserna till. De betecknades därför som ”ej utredda”. När kommer deras tur?

Nästan hälften förut okända
Av de 265 som alltså blev utredda och vid behov vanligen också åtgärdade hade 121 tidigare varit okända av DBFs konsulenter och sålunda ej varit upptagna i DBFs socialmedicinska register. En del av dem var lokalt kända i den meningen att de t ex vistades på vårdhem eller andra institutioner, men de hade i alla händelser inte nåtts av DBFs konsultservice och de hade redan därför varit ofullständigt åtgärdade och ofta inte ens ordentligt diagnostiserade. På vad sätt var dess blinda eller nästan blinda människor flerhandikappade?

Över hälften eller 54% var rörelsehindrade, 45% var svårt hörselskadade eller döva, 39% led av långtidssjukdomar av olika slag, t ex hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, allergi eller psyksika sjukdomar och 14% var utvecklingsstörda. Det blir tillsammans mer än 150%, vilket förklaras av dubbelräkningar sammanhängande med att 44% hade tre eller flera handikapp, häri inräknat 6% med minst fyr handikapp. En person hade fem olika handikapp. Nästan två tredjedelar av samtliga var 61 år eller därutöver, vilket är naturligt eftersom både blindhet och flertalet övriga handikapp ökar i betydelse med växande ålder. Drygt hälften bodde enskilt, men 46% var intagna på institutioner av olika slag, t ex ålderdomshem, långvårdskliniker, vårdhem för utvecklingsstörda, mentalsjukhus, etc. Sålunda borta från gemenskapen.

Hjälpmedel hade inte nått fram!
Mindre än hälften hade alla erforderliga hjälpmedel – eller ansågs inte behöva några hjälpmedel. Men 58% saknade ett eller flera av de tekniska hjälpmedel som ansågs erforderliga. Och bland dem ingick 12% som inte alls hade några hjälpmedel sin de skulle behövt.

Inom ramen för försöksverksamheten anskaffades 245 hjälpmedel, både optiska och andra, Ett 40-tal fick synförmågan förbättrad genom optiska hjälpmedel, oftast så att de blev i stånd att läsa svartskrift eller åtminstone läsa något. Nästan lika många fick bandspelare och därigenom bättre tillgång till information och möjlighet att lyssna på taltidningar och talböcker, och en stor del fick andra syntekniska hjälpmedel. Även hjälpmedel för rörelsehindrade och hörselskadade anskaffades liksom en del hushållstekniska hjälpmedel.

Service som inte fanns eller inte nådde fram
Av 188 flerhandikappade hade 80 ingen tillgång till färdtjänst och därtill kom 78 som inte utnyttjade den färdtjänst de hade tillgång till. Mindre än en sjättedel hade alltså tillgång till färdtjänst som utnyttjades. Tack vare försöksverksamheten pressades denna andel upp till över en tredjedel och större delen av de återstående fallen representerades av människor som bodde på institution eller som kunde få sitt transportbehov täckt på annat sätt, men det är ändå tydligt att här fanns ett stort behov som inte förut blivit tillgodosett, inte sällan på grund av okunnighet om förekomsten av färdtjänst.

På samma sätt var det med många andra former av kommunal service. Ofta fanns den inte. Och där den fanns blev den mycket ofullständigt utnyttjad.

Inom ramen för försöksverksamheten anordnades ett flertal anpassnings-, tränings och aktivitetskurser av olika slag för skilda grupper, t ex synskadade med rörelsehinder, hörselskada eller utvecklingsstörning etc. Dessa kurser, av vilka många var för korta, visade sig fylla ett behov som var mycket större än vad pengarna räckte till för. Men trots begränsningarna uppnåddes mycket värdefulla resultat. För en del människor blev livet förändrat till det bättre tack vare dessa åtgärder.

Hur stort var det behov som inte tillgodosågs? Och som man inte ens börjat tillgodose i flertalet andra landsting?

Människoöden i folkhemmet
Till det mest skakande hör vad som i slutrapporten berättas om några enskilda människor. Det bör helst läsas i original. Här tar vi bara ett par exempel.

Dövblind man 61 år: Varit döv sedan barndomen och genomgått dövskola. Synskadan härstammar också från barndomen och har utvecklats till fullständig blindhet. Fick sluta arbeta som skräddare på grund av försämrad syn. Har tidigare genomgått aktiveringskurser och därvid lärt sig blindskrift. Bodde vid undersökningstillfället på ålderdomshem, där ingen bland personalen eller gästerna kunde meddela sig med honom. Småsysslande under dagarna bl a med terapiarbeten. Ingen tillgång till färdtjänst.

Flyttades hösten 1971 till nya hemmet i Härnösand för döva och dövblinda. Trivs nu mycket bra, har människor att meddela sig med i sin omgivning, får daglig information genom dagstidning och möjlighet till sysselsättning i närheten.

Man 45 år: synskadad, utvecklingsstörd, hörselskadad och med lättare gångsvårigheter. Folkskola två år, därefter särskola. Arbetat som tidningsbud men fick sluta på grund av trafikintermezzon betingade av synskadan. Bodde vid undersökningstillfället hos styvmor. Hade inte tillgång till färdtjänst eller annan kommunal service.

Fick delta i veckoslutskurs för synskadade utvecklingsstörda och därefter i 14-dagars kurs. Befanns ligga i hjälpklassnivå – sålunda ej utvecklingsstörd fast han behandlats som sådan. Gjorde goda framsteg. Remitterades till fyra veckors anpassningskurs för synskadade. Erhöll sedan egen lägenhet där han sköter sig själv med viss kommunal hemhjälp. Sysselsättningsfrågan dock ännu olöst, väntar i kön till arbetsvården.

Kvinna 33 år: synskadad, rörelsehindrad, svagbegåvad. Ingen skolundervisning, har betraktats som utvecklingsstörd (felaktigt) men ej fått service inom omsorgsverksamheten. Utnyttjade färdtjänst.

Deltog i veckoslutskurs för synskadade, utvecklingsstörda och sedan i aktiveringskurs för rörelsehindrade synskadade med sjukgymnastik, fysisk träning, bl a på motionscykel, träning i tekniska hjälpmedel, arbetsterapi etc. Bor kvar i föräldrahemmet men remitterad till rehabiliteringsklinik för ytterligare utredning, behandling och träning. Undervisning på folkhögskola planerad. Uppskattar i hög grad de möjligheter som öppnats för henne.

Man 48 år: synskadad och betraktad som utvecklingsstörd. Aldrig fått någon undervisning, har bollats mellan olika vårdhem, mentalsjukhus etc och fanns vid undersökningens början på ett sjukhem, där flertalet patienter var över 70 år. Hade där ingen sysselsättning och var tydligt förstörd av alla institutionsvistelser. Fick nu först komma på en två-veckorskurs. Kunde i början inte gå utan att hålla fast i någon men lärde sig gå och orientera sig självständigt. Förbättrades även på annat sätt, bl a genom nedsatt medicinering, t ex genom borttagande av ögonmedicin sim han fått trots blindheten. Fick sedan komma på vårdhem för utvecklingsstörda, har bättre mänskliga kontakter och sysselsättning. Men kanske skulle han aldrig behövt fungera som en utvecklingsstörd om han fått riktig behandling och träning under sitt föregående liv.

Fortsätt kartläggningen
Det här är alltså några få människor som tack vare DBFs initiativ nu fått en ljusning i sin livssituation. Men även i AC- och Y-län finns fortfarande många fler som väntar förgäves på en sådan ljusning. Och hur är det i andra län?

Varför ges inte denna rapport eko i pressen? Varför väcker den ingen reaktion i socialdepartementet, i landstingen och i kommunerna? Varför blir det ingen spontan aktion för fortsatt kartläggning som kan ge en grund för skyndsam sanering?

Nej, nu är det finanskyla. Även en kartläggning kostar pengar. Och skall det sen också kartläggas så kostar det ju ännu mer pengar.

Men är förstockelsen så total? Skall det inte vara möjligt att intressera några av samhällets organ, åtminstone i några landsting, att ta upp en liknande undersöknings- och försöksverksamhet. Helst omfattande alla slag av flerhandikappade. Det är ett gemensamt intresse för hela handikapprörelsen – och ett livsviktigt mänskligt intresse.
DEN HÄR BOLLEN MÅSTE FÅ RULLA VIDARE!