FN:S rättighetsförklaring för utvecklingsstörda
Artikel ur Handikappsamverkan nr 6/1973
Artikeln finns även återgiven under 1971, dvs året då Rättighetsförklaringen antogs

FN:S rättighetsförklaring för utvecklingsstörda

I december 1971 antog FN:s generalförsamling den rättighetsförklaring för utvecklingsstörda som återges här bredvid. Ärendet har tidigare behandlats i FN:s Kommision för Social Utveckling och i dess Ekonomiska och Sociala Råd. Det första initiativet till förklaringen hade tagits av franska regeringen som fick stöd av många andra, bl a Sverige.

Bakgrunden
Men den ursprungliga förslagsställaren var ”Internationella FUB_ligan” eller International League of Societies for the Mentally Handicapped, som har anslutna medlemsförbund i ett 60-tal länder. Med anledning av omsorgslagen tog vårt FUB initiativ till ett symposium som Ligan lät anordna i Stockholm 1967. Där utformade 30 FUB-representanter och experter från 14 länder under några dagars hektiskt arbete sina synpunkter i en 20-sidig skrift om ”Rättsliga synpunkter på psykisk utvecklingsstörning”. Och på grundval av detta arbete utformades sedan vid Ligans världskongress i Jerusalem en kort rättighetsdeklaration som omedelbart antogs.

Kände Schuman
Redan vid denna kongress väcktes förslag om att vi borde få FN att skriva under vår deklaration. Jag trodde inte på det. Möjligen skulle det kunna tänkas att FN ville antaga en motsvarande deklaration för alla handikappade, menade jag. Men till dem som trodde hörde fransmannen Jaques Gemaeling. Och det visade sig att han var granne till franske utrikesministern Schuman och god vän med honom. Så på den vägen gick det. Den text som FN antog överensstämmer i allt väsentligt, delvis även i ordalagen, med Ligans version.

Normalisering-Integrering
Det mesta som står i FN-deklarationen för andra handikappade, för det är i stort sett principerna om integrering, normalisering, och människovärde som blir fastslagna. Institutionsvård nämns, men bara som en boendeform att användas i sista hand och på villkor att det blir så likt normalt liv som möjligt. Det borde ha stått tydligare att åtminstone de allra flesta utvecklingsstörda skall leva i vanliga bostadsmiljöer, även om de är vuxna och inte lämpligen kan bo hos föräldrar eller fosterföräldrar.

I Jerusalemsdeklarationen hade stått en passus om fritidsaktiviteter. Men den föll bort i FN-versionen. I Jerusalem hade några av oss också kämpat för en regel om att specialservice för utvecklingsstörda skall vara kostnadsfri, men vi hade fått nöja oss med en formel innebärande att ”ingen får gå miste om service därför att det kostar pengar” – och så försvann även det i FN-deklarationen!

Sexrättigheter för utvecklingsstörda var en annan sak som ett par av oss slogs för i Jerusalem. Men redan där fick vi kalla handen. ”Inte kan vi rätta oss efter vad som sagts på ett symposium i det frisläppta Skandinavien” , fick vi veta. Sedan dess har det dock börjat bli en strömkantring också i den frågan på många håll i världen, även i katolska länder. Det märktes t ex vid en stor internationell omsorgskongress i Haag i september 1973, där ett av mötena ägnades åt just detta ämne. Där förekom visserligen några reaktionära och halv-reaktionära föredrag, men det som väckte positiv uppmärksamhet och drog publik var vad som anfördes av tre svenska flickor, socionomen Sonja Calais och psykologerna Mona Klenfeldt och Katarina Ostman-Bökström.

Aktionsprogram
Så visst kunde man tänka sig en ännu bättre FN-deklaration. Men vi får ha i minnet att i FN:s generalförsamling finns många konservativa krafter och dessutom en majoritet av
u-landsrepresentanter, som dels måste stoppa in brakslappar om att de bara har ”begränsade möjligheter på nuvarande utvecklingsnivå” och dels ändå är återhållsamma i fråga om vad som kan låta som nya socialpolitiska åtaganden. Sett mot den bakgrunden representerar deklarationen ändå en mycket stor framgång, som vi är tacksamma för.

Och den behövs så innerligt väl som ett auktorativt aktionsprogram för hela världen. Just nu håller jag på att avsluta en översikt av omsorgslagarna om utvecklingsstörda i ett 60-tal länder, som jag fått göra på uppdrag av dels ”Internationella FUB-ligan” och dels FN:s avdelning för social utveckling. Det material som kommit in avslöjar oerhörda brister även i många utvecklade industriländer – sovsalar med 50 eller 100 människor på jätteinstitutioner för 1.000 eller fler, som till stor del får leva utan aktiverande sysselsättning i t ex USA och på flera andra håll; brist på resurser för specialundervisning och träning och mycket annat. Och i u-länder är det naturligtvis bara små minoriteter av de utvecklingsstörda som alls får några omsorger. Just i u-länderna finns också en särskild hög frekvens av förhållanden som direkt skapar utvecklingsstörning. Till exempel svält hos havande kvinnor och spädbarn som hindrar hjärnans växt och därmed åstadkommer intellektuell invaliditet; usla hygieniska förhållanden och brist på sjuk- och hälsovårdsmöjligheter vilket ger en grogrund för sjukdomar som bl a vållar utvecklingsstörning. Det är rent av så att dessa möjligbrister gör människorna i u-länderna mindre intelligenta än de skulle vara under andra förhållanden . De utgör därför en del av den onda cirkel som håller dessa länder nere. Redan det som behöver satsas enbart på förebyggande insatser överstiger väsentligt vad u-länderna kan orka med av egen kraft. När får de bistånd med denna jätteuppgift?

Varning för skrytbyggen
Men det görs ändå framsteg ute i världen, på sina håll snabba framsteg. Även i u-länder börjar man komma igång, åtminstone så att det växer fram små embryon till en omsorgsverksamhet. I de flesta fall, även i u-länder. I de flesta fall, även i i-länder, hör föräldrar och föräldraorganisationer till de mest pådrivande krafterna. Och det är påfallande hur de tankegångar som återges i FN-deklarationen börjar komma till uttryck mer eller mindre i flertalet länder. Men det finns också exempel på att fattiga u-länder följer dåliga exempel från i-landsvärlden genom att bygga stora institutioner där utvecklingsstörda och deras nöd göms undan. Där får man hoppas att FN-deklarationen hjälper till att hindra ett sådant upprepande av ett fruktansvärt misstag som flertalet rika länder gjort sig skyldiga till.
Sverige ligger relativt väl framme i många avseenden. Men så är vi också ett av de rikaste länderna i världen. Trots det finns det åtskilligt i FN-deklarationen som vi borde tillämpa mycket bättre. Bara för att ta ett enda exempel:

Inte kan vi säga att vi låter alla vuxna utvecklingsstörda få arbete eller annan meningsfull sysselsättning. Det finns en minoritet på våra institutioner som nästan inte får göra någonting på hela dagen. Vi har köer till dagcentra med sysselsättning i åtskilliga landsting. Vi har knappt 2.600 intellektuellt arbetshindrade i skyddade och halvskyddade jobb. Holland(låt vara med 60% större folkmängd) har ca 15.000 skyddade jobb för utvecklingsstörda.
Nej, inte minst där måste vi skärpa oss. Vi är ingalunda världsbäst på allt.
R.S.