1973. Detta ställer vi nu i centrum
Richard Sterner på HCK:s ordförandekonferens.
HCK-Information nr 3-4/1973

Detta ställer vi nu i centrum

Inför budgetarbetet i regeringen har HCK uppvaktat stats- och finansministrarna och likaså social-, utbildnings- och inrikesministrarna. Det här är några av de saker vi särskilt tryckt på.

Resurser åt handikapprörelsen
På alla fronter måste de handikappade få möjlighet till ett bättre liv. För det ändamålet är det i vårt genomorganiserade samhälle livsviktigt att deras organisationer får de resurser som är nödvändiga för att aktivt företräda handikappintressena. Vi kan inte ta ut höga fackföreningskontingenter som vanliga löntagare får betala, och vi vill inte bli alltför beroende av frivilliga pengar. Därför måste vi få ett bättre stöd från samhället. Vi har lika stort behov av det som ungdomsrörelsen, idrottsrörelsen eller de politiska partierna – och vi är högfärdiga nog att mena att vi är viktiga i en demokrati som vill ge rättvisa åt de svagaste.

Till riksorganisationernas allmänna kostnader offrar staten bara 2,5 miljoner kronor. Det inbegriper ändå en del av kostnaden för praktisk verksamhet för t ex blinda och hörselskadade. Därför blir det bara småsmulor över för andra grupper: allergisjuka, psoriatiker, hjärt- och lungsjuka, epileptiker, njursjuka, barn med cystisk fibros, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och andra.
För att få en rimlig fördelning måste detta anslag höjas till 5 miljoner kronor och inbegripa säranslag till HCK, så att vi får täckning för baskostnaderna i vårt samarbetsorgan. Det är klart att vi möttes av den vanliga frågan om varför det finns så många handikapporganisationer. Då borde jag ju ha sagt till Gunnar Sträng att han väl vet att det inte är så stor skillnad på generaldirektörer och lantarbetare, fast lantarbetare ibland kanske är lite mer skärpta, men likafullt ska de ha skilda fackorganisationer. Det är mycket större skillnad på blinda, döva, hörselskadade och rörelsehindrade – för att inte tala om min egen pojke som egentligen hör bra och ser bra och rör sig bra men är svårt utvecklingsstörd. Och så (sic) kan det inte hjälpas att det måste finnas specialorganisationer för de olika grupperna, även om de är många – och just därför också ett starkt ”LO”, dvs HCK.

Den här frågan är aktuell också ur den synpunkten att kommunförbundet snart kommer med en rekommendation om bidrag till lokala organisationer. Då är det viktigt att staten går före med gott exempel. Om inte vi som vet var skon klämmer för de handikappade får resurser att jobba med är det fara värt att handikappolitiken inte får den bästa inriktningen i praktiken.

Färdtjänsten
De flesta handikappgrupper har många bland sig som är helt beroende av att det finns en färdtjänst i kommunen. Det gäller om svårt rörelsehindrade, t ex många reumatiker, MS-sjuka, trafikskadade, hjärt- och lungsjuka. Likaså om blinda och åtskilliga utvecklingsstörda, även vissa psykiskt sjuka. Men alltjämt finns kommuner, särskilt i glesbygden där det skulle behövas allra bäst, som helt saknar färdtjänst, och i många andra kommuner är färdtjänsten kringgärdad med så starka restriktioner att den inte blir till stor hjälp. Nu inför kommunreformen är det särskilt angeläget att kommunerna, åtminstone genom tillfälliga statsbidrag, stimuleras till att mera allmänt hålla en rimlig färdtjänst.

Vi har mötts av det svaret att statsmakterna hellre ger allmänna än specialdestinerade bidrag till kommunerna. Visserligen utgår statsbidrag till kommuner för hemsamariter, säger man, men det har delvis motiverats av sysselsättningspolitiska skäl. På det har vi svarat att många kommuner måste ha en stimulans för att verkligen få igång en rimlig färdtjänst. Ofta kan det också vara värdefullt just ur sysselsättningssynpunkt eftersom det stärker underlaget för en taxirörelse som sviktar särskilt i glesbygderna. Ingår det inte i statsmakternas politik att ge människorna service i glesbygden?

Vi vet nu, på grund av positiva erfarenheter från vissa kommuner, att det går att hålla en färdtjänst,
t o m med ett obegränsat antal fritidsresor för dem som har behov därav, till en kostnad som inte behöver vara avskräckande. Vi kräver en satsning som på en avgörande punkt verkligen bryter de handikappades isolering.

I det sammanhanget har vi också krävt bidrag till inköp av bil för vissa svårt handikappade som inte får i arbete eller utbildning.

Tekniska hjälpmedel
En god hjälpmedelsservice är den billigaste och mest effektiva av alla rehabiliteringsformer, även om kostnaderna också på denna punkt stiger. Därför borde statsmakterna satsa ännu mer helhjärtat på detta.

Det är inkonsekvent att beteckna luftrenare för allergiker och solljuslampor för psoriatiker som terapeutiska och därför vägra bidrag för sådana hjälpmedel. Det är bara ett par exempel bland flera. Det är likaledes inkonsekvent att den synskadade måste betala en del av kostnaden för starrglasögon. De fyller ju exakt samma funktion som en protes. Vill man begränsa bidraget för glasögonbågar så borde dock själva glasen i starrglasögonen kunna erhållas gratis.

Och varför får inte handikapprörelsen ha åtminstone någon HCK-representant i det nya hjälpmedelsrådet som är knutet till socialstyrelsen? Det skulle inte komma på fråga att inrätta ett arbetsmarknadsorgan där inte arbetsmarknadens parter är företrädda, och även konsumenterna brukar få sin representation i olika organ. Men handikapprörelsen, som är en verkligt betydelsefull konsumentgrupp med stor sakkunskap om var skon klämmer i hjälpmedelsfrågor – den skall vara utan representation. Är det rimligt?

Arbete och sysselsättning
Vi har krävt att regeringens stora satsning på arbetsmiljön får en sådan inriktning att arbetsmiljön inte skapar handikapp och stänger ute dem som redan är handikappade. De åtgärder som redan vidtagits behöver kompletteras med tillämpningsföreskrifter så att yrkesinspektionens folk får lära sig hur åtgärderna måste utformas. Vi tror också det är angeläget att vi får tillfälle att samråda med arbetarskyddsstyrelsens folk om detta, och på den punkten har vi fått ett positivt gensvar. Handikappinstitutet måste också få resurser att forskas om arbetsmiljön.

Det halvskyddade arbetet som betyder att staten betalar 40% av lönen till arbetsgivare som anställer handikappade har äntligen börjat expanderat rätt ordentligt, men fortfarande är det för lite och här behövs mer upplysning, inte bara till privata arbetsgivare utan också till kommuner och landsting så att de anställer fler handikappade. Det är livsviktigt att bryta den spärr för utvecklingen av skyddade verkstäder som beror på att huvudmannaskapsfrågan här kommit i stöpsleven, eftersom landstingen sagt att de inte vill stå för det annat än ”övergångsvis”. Här har vi fått veta att en utredning och förhandling snart kommer igång. Vi har gett regeringen en eloge för att antalet arkivarbetarjobb enligt en ny proposition skall öka till 15.000 – och inte minska till 10.000 som det stod om i regeringens budgetförslag i januari, vilket ju då föranledde oss att säga ifrån på skarpen. Det är glädjande att det blivit många anpassningsgrupper, som är samarbetsorgan mellan arbetsgivare, fackföreningar och arbetsförmedling med uppgift att värna om handikappade och äldre i arbetslivet. Men det får inte bara bli en bra statistik på pappret utan aktiv verksamhet, vilket förutsätter att arbetsmarknadsverket får resurser för att kunna ge ordentlig service åt anpassningsgrupperna. Dessutom måste även kommunala och statliga arbetsgivare komma med i sammanhanget.

En del handikappade är så svårt skadade att de inte kan verka ens i skyddad produktion. Men även dessa måste dock ha en meningsfull verksamhet under dagen med sådant som kan intressera dem – och med långvarig träning som kan leda till att somliga av dem till sist ändå blir så aktiverade att de kan arbeta. Här behövs en planering som bör ske i samråd med just de handikappade det gäller så att de kan få en meningsfull sysselsättning som de trivs med.

Vi begär dessutom att handikapprörelsen får representation i AMS´ styrelse. Vi är en tillräckligt viktig och stor grupp för att det kravet skall vara berättigat.

Bostäder
Vi begär att de normer för God bostad som utformats inom bostadsstyrelsen och är avsedda för att göra nya lägenheter handikappriktiga verkligen blir fastställda. Vi begär att reglerna för bostadsanpassningsbidrag ytterligare mjukas upp så att även vissa sjukdomshandikappade kan få nytta av dem, t ex njursjuka med behov av extra bostadsutrymme för hemdialys, och vidare så att spärren för bostadsanpassningsbidrag till fritidshus luckras upp. Blir man handikappad kommer man ofta i ännu större behov av kunna använda ett fritidshus, eftersom det inte är så lätt för handikappade att komma in i semesterhotell. Det finns en mångfald svårigheter för den enskilde när det gäller att få kännedom om bidragen och praktiskt utnyttja dem. De måste kunna få teknisk service från kommuner och länsbostadsnämnder.

Integrering i skolan
Statsbidragen till personlig assistans åt svårt handikappade elever som är en av förutsättningarna för att handikappade skall kunna få del av undervisningen i vanliga skolor är beräknade på invånarantalet och slår därför ojämnt och är dessutom otillräckliga. Sådana bidrag utgår inte alls för flertalet grupper i förskolan och inte till särskolan för utvecklingsstörda. Här måste bli en bättre satsning.

En annan förutsättning för integrering är att alla lärare blir orienterade om handikapp. Dessutom måste speciallärarutbildningen ses över, så mycket mer som de flesta speciallärare inte har den föreskrivna utbildningen. När blir bristen på kompetenta speciallärare hävd?

Det behövs överhuvudtaget en utvärdering av specialundervisningen i skolan. Den har fått expandera kraftigt, sen har en spärr sats på, men det finns ingen översikt av vad värdet av denna utveckling blivit i praktiken. Spärren mot samordnad specialundervisning av intellektuellt svaga elever på gymnasieskolan måste hävas. Det är 4% av grundskolans elever som där får specialundervisning på grund av allmänna inlärningssvårigheter och för dem måste det finnas ett attraktivt utbud inbegripande samordnad specialundervisning, även inom skolans yrkesundervisning, för annars kommer många tillhörande denna stora grupp att hamna snett i arbetslivet. Det har vi inte råd med. Det måste bli fler regionala konsulenter för specialundervisningen.

Kulturell integrering
Vi kräver större lyhördhet för skolöverstyrelsens prioriteringar av åtgärder för kulturell integrering av handikappade. Här krävs en hel rad åtgärder avpassade efter skilda gruppers behov. Det behövs en engångsförstärkning för att sätta blinda i stånd att tillgodogöra sig kasetter i sin biblioteksverksamhet. Talböcker måste kunna användas även av andra än blinda, t ex utvecklingsstörda, men det finns inga pengar.

Det måste satsas på en försöksverksamhet avseende videoband, för döva och andra svårt hörselskadade. Bidragen till tolkar och tolkutbildning för döva och hörselskadade är för snäva. Verksamheten med lättlästa böcker för döva, hörselskadade, utvecklingsstörda, synsvaga, immigranter m fl måste få ökat stöd. De studiekonsulenter som SÖ huvudsakligen finansierar i några av handikappförbunden har visat sig göra oerhörd nytta, men många andra handikappgrupper väntar fortfarande på sådan värdefull hjälp.

Handikapprörelsens tidskrifter är ovärderliga för informationen och sammanhållningen inom handikappgrupperna, men bara i undantagsfall utgår något statsstöd till dem motsvarande de bidrag som går till dagspress och kulturtidskrifter. Är handikapparbete inte kultur?

Föräldrar till handikappade barn gör ofta stora insatser för att vårda och träna sina barn t ex som är hörselskadade, synskadade, svårt kroppssjuka, utvecklingsstörda, är berörda av allergi eller psykiska problem etc. Men de måste få tillfälle att lära sig bättre hur de kan träna sina barn. Det kommer att skapa och förbättra en omistlig resurs i barnhabiliteringen.

Bryt köerna i medicinsk behandling!
Det måste göras en översyn och en satsning som bryter köerna i den medicinska behandlingen av dem som är handikappade eller riskerar att bli handikappade. Vi har rehabiliteringskliniker i bara hälften av landstingen. En del av de 50 hörcentralerna har otillräckliga resurser. Vi har årslånga köer till ortopedkliniker och ögonkliniker, och först nu börjar vi få några syncentraler. Det aktualiserar ytterligare bristen på optiker. Vi måste äntligen få en fullvärdig optikerutbildning. Vi vet dock att många människor som inte kan läsa kan komma därhän att de kan läsa, om de får hjälp av skickliga ögonläkare och optiker.

Vi kan om vi vill – men vi måste vilja! På samma sätt måste vi ta upp alla andra bristproblem: för allergisjuka, för reumatiker, för trafikskadade och många fler som alla måste vänta i kö på effektiv behandling. För att nu inte tala om de psykiskt sjuka som hör till de allra sämst ställda. Utvecklingsstörda som har ytterligare handikapp t ex rörelsehinder, syn- eller hörselskada, får ofta ännu sämre service för dessa kroppsliga handikapp än motsvarande normalbegåvade människor. Vi måste på ett helt annat sätt ta itu med de flerhandikappades behandlingsproblem.