Chockbudskap i budgeten:
Utstötning från nya arkivjobben
Richard Sterner i Handikappsamverkan nr 1/1973

Statsverkspropositionen ger 3 700 mkr till handikappade nästa budgetår eller 630 mkr mer än innevarande år. Men mycket av ökningen äts upp av inflationen, och en annan stor del beror på förtidspensionering av äldre som inte är svårt handikappade. Det kan knappast kallas för handikapphjälp även om det annars är välmotiverat, säger Richard Sterner i denna granskning, som Margareta Persson hjälpt honom med. I själva verket ger budgeten uttryck för standardstopp på flera avgörande punkter, t ex färdtjänst och kulturell verksamhet bland handikappade. Handikapprörelsen blir fortfarande svårt diskriminerad i fråga om allmänt organisationsstöd. Och många nya arkivarbetare skall avskedas nästa budgetår! Men kanske blir det fler jobb i halvskyddad verksamhet.

Från handikappsynpunkt är den nya statsverkspropositionen mycket fulare än den ger sken av. Ytligt sett ser den ut att ge mycket åt handikappade. Hela 3 700 mkr under budgetåret 1973/74. Det är drygt 20% eller 630 mkr mer än under innevarande budgetår. Och en del får vi väl också för de pengarna. Ändå är det i verkligheten fråga om reformstopp på flera avgörande punkter. Och på en punkt åtminstone blir det ren tillbakagång. Så mycket att inte ens de mest pessimistiska bland oss kunde förutse något sådant.

I höstas beslöts om en höjning av taket för antalet arkivarbetare från 10 000 till 13 0000. Det var i alla fall en liten ljusning, även om vi aldrig förstått det där med ett snävt tak mitt i all arbetslöshet och med en växande kö av människor som passerat alla instanser i arbetsvården och bara väntar på jobb.

Men nu skall även denna lilla ljusning försvinna, för nästa budgetår pressas antalet arkivarbetare successivt ner till 10 000!
Det där håller bara inte! Inbillar man sig verkligen att det till följd av bättre tider inte kommer att behövas så många jobb i arkivarbeten? Ändå är all expertis överens om att det dröjer innan den väntade konjunkturuppgången medför någon stor nedgång i arbetslösheten. På byggmarknaden blir det rent av fler arbetslösa. Och i alla händelser får handikappade vänta ännu mycket längre än andra, innan det blir fler jobb för dem på öppna marknaden.

Görs det ingen ändring i det här, så kommer det alltså att bli en brutal utstötning av människor ur B-laget nästa budgetår. Först ger man en liten godbit – och så drar man efteråt bort den! Det är säkert ingen medveten grymhet, men grymt kommer det ändå att kännas för dem som får uppleva det. Om det nu inte stoppas i tid!

Inga fler skyddade jobb?
Det är svårt att se att det blir någon kompenserande ökning inom andra former av helskyddad verksamhet. Anslaget till särskilda beredskapsarbeten för handikappade ökar med 4 %, men mer än det kommer att slutas av inflationen. Till skyddade verkstäder går knappt 10 % mer, men inte heller det lär ge någon nämndvärd realökning. Så mycket mindre som huvudmännen, dvs landsting och kommuner, hejdas av finansiella trångmål. Under denna höst har det blivit färre nyplaceringar i skyddat arbete än 1971 och det lär inte bli bättre i brådrasket.

Däremot blir det en realökning i anslagen för arbetsmarknadsutbildning av svårplacerade. Men får de några jobb? Arbetsmarknadsorganen för pengar till lite bättre personalresurser, men det återstår att se om arbetsvården med dess många växande köer får del av den förstärkningen.

Den halvskyddade verksamheten som innebär att vanliga arbetsgivare får 40 % av lönen till handikappade arbetare, har hittills varit en besvikelse, men nu skall anslagen dubblas (till 50 mkr) och kanske kan det här bli en islossning även om det dröjer. Det förutsätter bl a att det blir fler lokala anpassningsgrupper, att den s k äldrelagstiftningen även får inbegripa handikappade och att arbetsvårdens organ kan utnyttja den ökade auktoritet vid förhandling med arbetsgivare som denna lagstiftning skulle ge. Här finns i all fall ett hopp och vi får se hur mycket staten i praktiken satser på att få det infriat.

Försäkring
En förbättring blir det genom reformen av arbetslöshetsförsäkringen och den övriga kontanthjälpen till arbetslösa. Synd bara att många av de handikappade blir diskriminerade eftersom de inte kommer med i den egentliga försäkringen. För dem hade det varit bättre med en enhetlig allmän arbetslöshetsförsäkring.

Tandvårdsförsäkringen, som är en annan stor reform, är däremot avsedd att hjälpa barn, mindre bemedlade och handikappade i ännu större utsträckning än andra, särskilt som utbyggnaden av resurserna väsentligen knyts till folktandvården. Men det kan lätt bli höga inkomster inom den försäkringsanslutna privattandvården, och därför är det inte säkert att folktandvården kan hävda sig i konkurrensen på det sätt man tänkt sig.

De sista två reformerna är inte till någon del medräknade i det totalbelopp (3 700 mkr) som angetts komma handikappade till godo. Däremot faller mer än hälften (1 650 mkr) av detta belopp på förtidspensionerna som också svarar för halva (315 mkr) ökningen. Denna ökning innebär ingen ny reform utan är helt en konsekvens av tidigare fattade beslut om prisindexhöjningar, om en ny realökning med 3% 1 juli för dem som har föga del i ATP, och om fortsatt ökning i antalet förtidspensionärer. Sistnämnda förändring beror emellertid till större delen på att det blivit lättare för äldre som inte är svårt handikappade att få förtidspension. Det är väl motiverat, men det är snarare arbetslöshetspolitik än handikappolitik och borde knappast räknas med som en del av stödet åt handikappade.


Vårdbidragen för handikappade barn höjs men blir i gengäld beskattade – dock så att åtminstone flertalet får en nettoökning. Men den restriktiva tilldelningen av vårdbidrag, särskilt för barn under 3 år, blir kvar, åtminstone tills vidare. Den frågan befinner sig under omprövning, liksom också den mycket restriktiva tilldelningen av invaliditetsersättning och invaliditetstillägg som är avsedda att ersätta vissa extrakostnader sammanhängande med handikapp. En annan reform, som också lyser med sin frånvaro och inte ens kommit ordentligt på dagordningen, skulle gälla en bättre kompensation åt de pensionärer som får föga eller ingen ATP.

Hjälpmedel och färdtjänst
Anslagen till tekniska hjälpmedel blir något lägre (120mkr), men det beror på att en del av kostnaden numera belastar landstingen som för viss ersättning i särskild ordning. Emellertid behövs här en översyn så att man får klart i vad mån den omorganisation som åstadkommits verkligen fungerar på det sätt den borde till förmån för handikappade.

Det har varit ett allvarligt förbiseende att starrglasögon under flera år inte varit upptagna bland bidragsberättigade tekniska hjälpmedel. Nu blir det bidrag från 1 juli, men bidraget begränsas till 50%, dock högst 200 kr per par. För detta finns inget motiv, eftersom starrglasögon fyller precis samma funktion som t ex ortopediska hjälpmedel. Det är mycket oroväckande att man knäsätter en ny princip.

Inte heller i denna budget förutses något statbidrag till kommunernas färdtjänst, så det reformstopp som redan inträtt på detta område skulle sålunda konserveras. Det upplever vi som ett svek med tanke på vad som ställdes i utsikt 1968. Den möjlighet som finns att få bidrag till bilköp om det erfordras för att en handikappad skall kunna arbete eller gå i utbildning kommer även i fortsättningen att begränsas av snäva anslag så att det blir köbildning och väntetider varje år, och det är fortfarande inte tal om några bilbidrag åt andra handikappade.

Den sociala hemhjälpen som får statsbidrag med 35% har expanderat även under 1972, men nu ökar statsanslaget bara med 10%, vilket lär slukas av inflationen. Och med hänsyn till finansläget i kommunerna blir det sannolikt stopp i utvecklingen även på denna punkt.

Inget ökat kulturstöd!
Som vanligt prutas SÖ:s prioriterade önskemål om ökning i stödet åt den kulturella verksamheten bland handikappade ned ordentligt. Denna gång blir det inte täckning för mer än inflationen, om ens det. Det blir t ex inga nya studiekonsulenter hos handikapporganisationer, ingen realökning i biblioteksverksamheten för blinda, i framställningen av studielitteratur för synskadade, av lättläst litteratur för begåvningshandikappade och döva, i dövtolkverksamheten etc. De handikappade skall inte få del av den fortsatta expansionen inom vuxenutbildningen! I det fallet är det tydligen slut med ambitionen att söka dra med dem som är svårast att nå!

Men för särskoleundervisningen av utvecklingsstörda föreslås statsstödet öka med 25% till 111 mkr. Det får ses mot bakgrunden av att de utvecklingsstörda först 1967 fick allmän skolplikt och skolrätt. Antalet elever har sedan dess mer än fördubblats och den expansionen måste fortsätta. Där finns fortfarande stora kvalitativa brister. Det utgår t ex inget statsstöd för elevassistans, trots att det väl skulle behövas (och inte bara för rörelsehindrade utvecklingsstörda), så det får landstingen själva bekosta i den mån de orkar. Särskolan berörs i hög grad av bristen på kvalificerade speciallärare. Den bristen kan inte hävas förrän 1980 och då förutsatt att utbildningen av speciallärare mer än fyrdubblas. Men i propositionen nöjer man sig med en liten bråkdel av denna ökning. Tar man sikte kanske på år 1990?

Diskriminerad handikapprörelse
Klimatet hårdnar för handikappade och därför behöver de mer än någonsin starka organisationer. Men det allmänna organisationsstödet till handikapprörelsen ökar bara från 2,0 till 2,5 mkr. Och i detta ingår även kostnader för viktig praktisk verksamhet inom bl DBF. Det blir fortfarande ingen chans att ge några nämnvärda belopp till de många organisationer som är ännu mer missgynnade än andra. Till dem hör också riks-HCK, som lever under ständigt hot att drastiskt få skära ned sin lilla men naggande goda medarbetarstab, och det är endast tack vare ökade medlemsbidrag och ett stöd från Arvsfonden som dess mest akuta bekymmer i dagsläget fått en tillfällig lättnad. Jämfört med idrottsrörelsen, ungdomsrörelsen och den politiska rörelsen är handikapprörelsen hårt diskriminerad. Även jämfört med vad många landsting och kommuner gör för att stödja lokala handikapporganisationer är det stöd som staten ger åt centrala organ starkt underdimensionerat.

Är det tiggeri man vill att vi skall ägna oss åt? Har man ingen känsla för att det behövs ett särskilt stöd åt samarbetet i handikapprörelsen? Eller är vi kanske för uppkäftiga? Det ska vi fortsätta med.!