Vill regeringen stoppa färdtjänstens utveckling?
Rickard Sterner i Handikappsamverkan nr 1/1972

Vill regeringen stoppa färdtjänstens utveckling?
År 1968 fick vi som bekant ett viktigt tillägg till socialhjälpslagen som inskärpte att kommunerna, och i synnerhet deras socialnämnder, har ett grundansvar för välfärden för dem som bor i var och en av kommunerna. De handikappade nämndes inte uttryckligen i själva lagtexten, för tanken var att man ville stärka deras ställning inom ramen före en bättre garanti för allmänna medborgerliga rättigheter. Att de var särskilt påtänkta i sammanhanget är dock uppenbart. Det framgår tydligt av både kommittébetänkande, proposition och riksdagsbehandling.

I det paket åtgärder som åsyftades ingick färdtjänstens utveckling som ett viktigt led. Andra viktiga led var t ex samhällsplaneringen och utbyggnaden av ett kompletterande kommunalt bostadsstöd för handikappade (KBH), av fritidsverksamhet, ungdomsverksamhet, vuxenutbildning och kulturell integrering – allt med sikte på handikappade. Innebörden var också att socialnämnderna ska driva en aktiv uppsökande verksamhet och att det vid behov ska utverka insatser av andra organ med ansvar för handikappade.

Socialstyrelsen har utarbetat anvisningar om den uppsökande verksamheten, och en del har väl också gjorts praktiskt åt den saken, fast knappast någonstans på ett riktigt tillfredsställande sätt. Vad gäller det reella innehållet i de egentliga välfärdsåtgärderna föreligger ännu på fjärde året inte några motsvarande anvisningar. Det är väl osäkert om det kommer några ens på femte året. Eller är det skjutet på en ännu mer obestämd framtid?

Däremot har kommunförbundet, i samarbete med handikapprörelsen, utarbetat utförsliga och positiva – fast naturligtvis inte bindande rekommendationen avseende färdtjänsten och KBH (kommunalt bostadsstillägg till handikappade). Det har stärkt våra förhoppningar att det nämna tillägget till socialhjälpslagen var allvarligt menat.

Förbättringar i början, men …
Våra förväntningar har också stärkts av att det faktiskt i flera avseenden blev förbättringar på åtskilliga håll - i början. Så tex har färdtjänsten, som vi den här gången ska särskilt uppehålla oss vid, kommit till stånd på flera håll där det tidigare inte fanns sådan. Och där det fanns färdtjänst redan förut har den i många fall expanderat kraftigt.

Men även där det finns färdtjänst är den fortfarande i de allra flesta fall kringgärdad med starka restriktioner, i vart fall avseende resor som inte har samband med arbete, sjukvård och rehabilitering. I stort sett har vi långt till en färdstandard för svårt handikappade som når upp till vad som åtnjutes av medborgare med möjlighet att använd kollektiva kommunikationsmedel. I HCK-Information har getts exempel på begränsningar som varit så långtgående , att det skulle vara skrattretande om inte saken vore så allvarlig. Efter vårt påpekande har frågan dock tagits upp till förnyat övervägande just i den kommunen.
Ännu mycket allvarligare är emellertid att de flesta kommuner fortfarande inte har någon färdtjänst alls. I synnerhet i glesbygderna är det ont om färdtjänst. Där är behovet störst, ty avstånden är längst. Isoleringen ännu värre än på andra håll och samtidigt finns där procentuellt fler svårt handikappade människor.

Bromsning
Och nu upplever vi på allt håll en tydlig uppbromsning i färdtjänstens utveckling. Nämligen som en följd av det höga och växande kommunala skattetrycket som träffar meninge man mycket hårt. På sina håll har det blivit direkta försämringar, ofta grovt och godtyckligt tillyxade.

De handikappade hör tydligen till dem som kommer i skottgluggen i ett trängt finansiellt läge. Det finns näraliggande fall där man inte dömer på samma sätt. Inte stoppar man bussar och tunnelbanor i en stad när subventionskostnaden för kollektiva kommunikationsmedel blir finansiellt betungande! I några fall har man tvärtom ökat denna subventionering genom 50-kort och liknande, trots det finansiella läget. Skulle man räkna ut hur mycket subventionen av kollektiva färdmedel kostar vad gäller de personer som utnyttjar dem särskilt mycket, kan man säkert komma till belopp som inte väsentligt understiger kostnaden per individ i en begränsad färdtjänst för handikappade. I vart fall finns en principiell likhet mellan dessa båda subventions former som inte observerats. Man dömer med olika mått fast det egentligen är samma sak.

Härmed vill vi inte säga något ont om subventionerna till kollektiva kommunikationsmedel. De är nödvändiga. I all synnerhet så länge privatbilismen, särskilt i städerna , är starkt subventionerad, t ex på utrymmeskontot, på olyckskontot, luftförstörningskontot osv. Men subventionerna för färdtjänsten hör också till det som med nödvändighet måste prioriteras.

Kommunernas trängda ekonomiska läge är naturligtvis särskilt framträdande i glesbygderna där man är utsatt för folkminskning och sviktande skatteunderlag som gör det allt svårare att vidmakthålla kommunal service. Att utöka denna service genom färdtjänst för handikappade ter sig allt svårare om kommunerna ensamma ska ta det ekonomiska ansvaret.

I många kommuner har man väntat med anordna färdtjänst resp. bygga ut den i förhoppning om att kunna göra det när handikapputredningens förslag till statsbidrag till färdtjänst förverkligas. Och det har bidragit till uppbromsningen. Men nu vill regeringen uppskjuta ett beslut om sådant statsbidrag på obestämd tid. Där med har utvecklingen låst sig ännu mer ohjälpligt. Såvida inte riksdagen korrigerar regeringen! Sker inte en sådan korrigering kommer det att fattas som ett uttryck för att färdtjänst enligt statsmakternas mening verkligen hör till det som ska behandlas styvmoderligt!

Har man menat allvar?
Och då blir frågan: Hur mycket allvar låg det egentligen i beslutet om det där tillägget till socialhjälpslagen 1968? Gjorde vi fel när vi inte begärde mera tvingande bestämmelser redan då?

Kan verkligen en så allmänt formulerad föreskrift i lagen få någon praktiskt betydelse? Så har människor från andra länder frågat mig. Jo, har jag svarat, i det här landet är atmosfären sådan att det faktiskt blir resultat. Inte så att allt blir färdigt på en gång. Men vi ser ändå en mycket lovande början till ett förverkligande.

Nu är vi mera pessimistiska. Och vi börjar ställa elaka frågor. Var det bara därför att formuleringen var så allmän och att det till en början inte kostade staten ett öre, som detta tillägg till socialhjälpslagen 1968 fick passera granskningen i finansdepartementet? Var det redan då avsikten att ta lätt på den utfästelse på kommande statsbidrag som det beslutet egentligen innebar? Räknade man kallt med att det blir nog inte så mycket av det hela, för kommunerna kommer inte ensamma att kunna klara det, och i all synnerhet inte glesbygdskommunerna? Och den dagen den sorgen för de handikappade, håll dem bara tills vidare vid gott mod!

Vare sig man verkligen tänkt så cyniskt eller kanske inte tänkt alls på förverkligandet, så är vi i handikapprörelsen i alla händelser grymt besvikna på regeringen. Här kommer vi att kämpa. Tro inte att vi ger upp.