Vi måste vara aktiva
Richard Sterners inledningsanförande vid HCK:s rikskonferens i Stockholm 4-5 november
Källa: HCK-Information nr 4-5/1972

Öppningsanförande vid konferens

Vilka erfarenheter kan vi dra av det hittillsvarande arbetet i LHR och hur ska vi planera för vårt fortsatta agerande i handikappråden?

Den frågeställningen låg till grund för HCK:s rikskonferens i Stockholm den 4-5 november för handikapprörelsens representanter i länens handikappråd. 120 ombud hade mött upp och det blev en mycket allsidig belysning av frågorna, dels i en rad anföranden och dels i ett omfattande grupparbete.

Richard Sterner, HCK:s ordförande, betonade i sitt öppningstal att samarbete mellan handikapprörelsen och samhällsorganen funnits tidigare, men att det genom LHR:s införande får en mer organiserad form.

Vi måste utnyttja de möjligheter till inflytande som LHR kommer att ge. Vi skall inte nöja oss med att passivt ta emot samhällssidans information, utan uppträda aktivt och föra fram aktuella problem, underströk Sterner. Detta kan ske genom att vi gör upp en förteckning på de frågor vi vill ha upp i LHR. För att vi skall nå goda resultat i konkreta frågor måste vi anmäla frågorna i förväg, för på det viset kan samhällssidan förbereda sig. Genom att i förväg ha ett klart handlingsprogram som innehåller våra väsentligaste frågor får LHR ett gott underlag för sitt arbete, och arbetet blir meningsfullt.

Ett bra och meningsfullt arbete i LHR får dock inte innebära att alla andra kontakter mellan handikapprörelsen och samhällsorganen avstannar. Alla påtryckningsvägar som finns skall naturligtvis användas, och de frågor som tas upp där kan även aktualiseras i andra sammanhang och i andra organ.

Vi måste med bland beslutsfattarna
Handikapprörelsen sätter värde på att samhället bereder en möjlighet till medinflytande i handikappfrågor. Det är ett steg i rätt riktning att det inrättas samarbetsorgan mellan de beslutande instanserna och dem besluten berör. Och trots att LHR bara har rådgivande status kan arbetet där med remisser och dylikt säkert ge en del resultat. Vi måste emellertid begära att få vara med i beslutande församlingar. Handikapprörelsen måste få företrädare i politiska organ och i fackföreningsrörelsen. Vi måste pröva den vägen till medbestämmande mer systematiskt. I en del situationer kan bundenheten till partilinjer kanske bli besvärande, men på det hela taget skulle representationen i beslutande instanser vara till mycket stor nytta för landets handikappade.

Det är med all rätt som det krävs att kvinnor skall få mer att säga till om och att väsentligt fler av dem skall få komma in i politiska församlingar och andra beslutande organ. Men det är på tok att det i den debatten glömts bort att de handikappade har minst samma behov av att få göra sig gällande och bli företrädda bland dem som bestämmer. För det är inte nog med att makthavarna tar emot oss och snällt lyssnar på oss så långt de anser sig ha plats för oss i almanackan – för att sedan fatta beslut över våra huvuden. Vi vill vara med när besluten fattas.

På valbar plats!
Demokrati betyder ju i alla fall att de som betraktats som svaga inte längre skall behöva vara så svaga – att det tvärtom skall behandlas som likaberättigade med andra när de har väsentliga intressen att bevaka. Demokrati betyder också jämlikhet. Trots alla framsteg är det fortfarande de handikappade som har allra längst till något som kan kallas jämlikhet. In för det kommande valet riktar vi nu denna fråga till alla politiska partier: Är ni villiga att ta med handikappade och representanter för dem bland era kandidater på valbar plats?

Kom ihåg att de handikappade är många. Minst en miljon brukar vi säga, men det är egentligen en underskattning. Räknar man alla dem som redan är handikappade eller på god väg att bli handikappade så blir det väsentligt fler. Alla blir vi handikappade en gång – utom de av oss som dör knall och fall dessförinnan. Och fast det fortfarande bara är en minoritet av alla dessa som tillhör våra organisationer, så är dock handikapprörelsen en snabbt växande folkrörelse med mer än en kvarts miljon medlemmar. Det är värt att ta hänsyn till oss, inte minst i valtider.

I den finanskyla som ny råder i stat och kommun är det dubbelt angeläget att vi skärper oss i informationen om allt som brister. Vi måste dokumentera det på ett sätt som begrips både av allmänheten och av samhällsorganen. Kan vi bara få förståelse för att dessa brister måste botas, så lär det nog också bli möjligt att vidga det ekonomiska utrymmet för de fortsatta reformer som är oundgängliga. Men det gäller att skapa en medveten vilja till fortsatta förbättringar hos medborgare och samhällsorgan och det blir ett hårt jobb att skapa denna vilja att prioritera de behov som vi vill understryka.

Intressegemenskap kring ”Ett samhälle för alla”
Det måste gå att kunna skapa förståelse för vårt program om Ett samhälle för alla. Alltså ett samhälle som verkligen är människovänligt. Där det inte finns sådana brister i arbets- och fritidsmiljöer som i onödan skapar handikapp och stänger ute dem som redan är handikappade. Vi kan utan vidaresäga att vårt program vilar på en stabil grund av intressegemenskap mellan oss och alla andra människor. Och vi noterar med stor tillfredsställelse att folkrörelser, t ex fackföreningsrörelsen och hyresgäströrelsen med kraft fört fram våra synpunkter.

Vår LHR-konferens är till för att vi skall förbereda oss för arbetet i de nya länshandikappråden, LHR. De är inte några beslutande organ utan endast rådgivande. Men om de utnyttjas rätt bör de ändå vara ägnade att stärka våra kontaktmöjligheter med dem som bestämmer i landstingen. Det gäller emellertid för oss att agera aktivt i dessa nya organ – inte bara ta emot information ovanifrån. Vi måste påtala brister i sjukvården, rehabiliteringen, arbetsvården med dess köbildningar, samhällsplaneringen, omsorgsverksamheten etc. Och vi måste förbereda oss för varje sammanträde genom att begära att viktiga frågor tas upp på dagordningen.