Tusentals har inte fått någon utbildning alls
Handikappsamverkan 1972 nr 1.
Artikel av Richard Sterner

Hösten 1964 fanns ca 4 600 utvecklingsstörda barn i särskolan. På våren 1968, strax innan den nya omsorgslagen trädde i kraft, fanns det ca 6 000. Det antalet hade i april 1971 stigit till 11 500 och är idag säkert ännu högre. I den nya omsorgslagen erkänns inte längre att några barn är ”obildbara”. Kan utvecklingsstörda barn och ungdomar inte tillgodogöra sig undervisning i den vanliga särskolan ska de gå i träningsskola – eller erhålla undervisning eller ”pedagogisk stimulans” individuellt eller i små grupper under åtminstone några timmar i veckan. För första gången i vår historia föreligger nu allmän skolplikt för alla barn. Och för utvecklingsstörda är denna skolplikt utsträckt till 21 års ålder ibland 23 år.

Detta är naturligtvis en utomordentligt glädjande utveckling – dock ännu inte färdig, för fortfarande finns det 100-tals utvecklingsstörda barn och ungdomar som inte erhåller sådan undervisning eller träning som de idag har rätt att få.

Men dessa siffror säger också något annat. Nämligen att det i vuxen ålder måste finnas en stor del utvecklingsstörda, sannolikt minst något 10 000-tal, som inte under barn- och ungdomsåren erhållit någon undervisning eller träning alls eller i vart fall inte sådan undervisning som de i nämnvärd grad kunnat tillgodogöra sig.

Nu har det dock börjat göras en del åt saken. Under läsåret 1970/71 hade enbart Vuxenskolan, som gjort de största insatserna för utvecklingsstörda, igång över 2 700 studiecirklar för utvecklingsstörda med drygt 19 000 deltagare. Det finns landsting där flertalet vuxna utvecklingsstörda som omsorgsstyrelserna har kontakt med deltagit i sådana cirklar. Denna verksamhet har utlöst ett studie- och träningsintresse hos många utvecklingsstörda och har på det sättet gett många värdefulla erfarenheter. Men de utvecklingsstörda har en långsam inlärningstakt och de behöver därför ännu mer än andra något som inte bara väcker aptiten. De borde ha en sammanhängande undervisning och träning. Det kan uppenbarligen inte ges enbart genom studiecirklar som i genomsnitt organiserar 20 studietimmar per år och studiecirkel.

En del omsorgsstyrelser har också börjat anställa särskilda lärare för utbildning och träning av vuxna utvecklingsstörda eller gett kompletterande ekonomiskt stöd åt studiecirkelverksamheten. Detta är emellertid en frivillig uppgift, som inte är föreskriven i omsorgslagen, och med hänsyn till skattekonsekvenserna börjar allt fler landsting säg sig att de får nöja sig med de ”obligatoriska” dvs lagstadgade omsorgsformerna. Till dessa får dock anses höra att utvecklingsstörda människor på något sätt ska aktiveras, t ex genom sysselsättning och organiserade fritidsaktiviteter, och allt detta arbete, som dock ännu inte berör alla, kan i viss mån anses tjäna en utbildnings- och träningsuppgift. Möjligheterna begränsas emellertid bl a av knappheten på arbetsterapeuter med tillräcklig utbildning och av brister i utbildningen för en stor del av vårdpersonalen, ofta även för låg personaltäthet, som ytterligare skärps genom arbetstidsförkortningen.

Det är glädjande att allt fler folkhögskolor följt det exempel som satts av scoutrörelsens Kjesäter genom att anordna kurser för utvecklingsstörda. Än sp länge rör det sig bara om några 100-tal per år, men antalet växer. Flertalet kurser är emellertid korta, t ex ett par veckor, men på senare tid har också förekommit något längre kurser, till och med fullständiga vinterkurser, fast bara för ett fåtal utvecklingsstörda elever. Det är återigen tillräckligt för att väcka aptiten och dokumentera att vuxenutbildning av utvecklingsstörda kan drivas på ett meningsfullt sätt, att det går att utlösa en motivation för utbildning hos eleverna. Men längre än så kommer man sällan.

För de utvecklingsstördas trängande behov av vuxenutbildning ska kunna tillgodoses måste studiecirkelverksamheten kompletteras dels med många fler långa folkhögskolekurser och dels genom att de utvecklingsstörda släpps in i den kommunala vuxenutbildningen, som hittills gjort mycket lite för dem. Och inte mycket för andra handikappade heller! (Se Helmer Söderbäcks uttalande i särskild ruta)

Därtill kommer andra väsentliga krav som måste tillgodoses. Inte ens för särskolans behov finns någon nämnvärd försörjning med läromedel, utan dessa får vanligen tillverkas individuellt av de enskilda särskollärarna, vilket måste var ytterligt ineffektivt. För vuxna utvecklingsstörda är naturligtvis denna brist ännu mer utpräglad, låt vara att det finns vissa goda material som ger hjälp åt lärarna.

En annan flaskhals representeras av utbildningen av lärare och studieledare. Även på barn- och ungdomsstadiet förekommer här stora brister, särskilt vad gäller träningsskolan. För vuxenutbildningen finns ingen särskoleutbildning alls. Man får använda en kombination av särskollärare som utbildats för undervisning av barn och av vuxenlärare som inte utbildats för att ta hand om utvecklingsstörda!
För utvecklingsstörda med multihandikapp, dvs sådana som också är t ex syn- eller hörselskadade eller rörelsehindrade, är möjligheterna naturligtvis ännu mycket sämre än för ”enkelhandikappade” utvecklingsstörda.

Vid sidan om utvecklingsstörda finns en mångdubbelt större grupp av andra svagbegåvade, dvs sådana som inom grundskolan erhållit – eller borde ha erhållit – undervisning i hjälpklass eller i vanlig klass med motsvarande stödundervisning. De utgör ca 4 procent av eleverna i grundskolan. Däri ingår en del som i verkligheten är utvecklingsstörda, men å andra sidan ör det säkerligen ännu fler som skulle behöva åtminstone stödundervisning av detta slag. När de lämnat grundskolan finns det emellertid ingen ”omsorgsstyrelse” som har särskilt ansvar för dem. Yrkesundervisningen på gymnasienivån ör sällan tillrättalagd för dem. Något har väl börjat göras även för dessa, bl a inom studiecirkelverksamheten, på några folkhögskolor och även inom ramen för gymnasieskolans yrkesundervisning, som 1970/71 hade ett 90-tal yrkesklasser igång för denna grupp. Men än så länge är det bara fråga om en första början, och i stort sett har det gjorts mindre för dessa än för utvecklingsstörda. I allmänhet ör man behärskad av föreställningen att vuxenutbildning är till för dem som har ”läshuvuden” – medan det i verkligheten är så att just de svagbegåvade har särskilt stora behov, eftersom de ofta har svårt att klara av de krav som ställs på dagens arbetsmarknad.

Utöver dessa grupper får omkring 10 procent av grundskolans elever specialundervisning i någon form, vanligen stödundervisning, på grund av skriv- och lässvårigheter. Man vet inte ens hur det går för dessa senare i livet. En stor del klarar sig kanske, åtminstone hjälpligt. Men det finns säkert också sådana som klarar sig dåligt och som har trängande behov av en vuxenutbildning i särskilda former som är attraktiva för dem.
Den saken har knappast ens undersöks, ännu mindre åtgärdats. Inte heller finns det någon handikapporganisation som verkar för denna stora grupp.