Stopp i bygget för handikappade?
Ledare/artikel av Richard Sterner
Handikappsamverkan nr 4/ 1972

Stopp i bygget för handikappade?
De allra flesta är belåtna med skattestoppet i kommuner och landsting, och det är inte att undra över. Men alla blir inte lika glada över konsekvenserna. I varje fall inte vi i handikapprörelsen. Vi kan räkna med att det blir besvikelser för dem som har längst till jämlikheten. Frågan är bara hur många besvikelser och hur svåra.

Det kom ut en uppgift om att flera hundra arbetare i Stockholms skyddade verksamhet skulle avskedas. Alltså människor som är utslagna ur arbetsmarknadens A-lag och nu som B-lagsmedlemmar skulle bli utslagna en gång till, vilket dessutom skulle leda till ännu längre köer i arbetsvården. Nå, den uppgiften prutades strax till 200 man plus ett 100-tal arbetsledare. Så prutades också det bort, det var fel alltsammans sades på högsta ort. Men kvar står att det föreligger en önskan att spara flera miljoner enbart på arbetsvården och hur det ska gå till utan bantning och kvalitetsförstörning återstår att se.

Stämningen kring budgetarbetet i kommuner och landsting är mer spänd än den varit på årtionden, och det är säkert inte bättre på den statliga sidan. Vi börjar frukta standardsänkningar. På en del vårdhem för utvecklingsstörda är det t ex tal om att reducera antalet avdelningsföreståndare så att varje föreståndare får hand om flera avdelningar, vilket måste försämra kvaliteten i arbete.

På sina håll befaras också skärpning av missförhållanden som redan finns, t ex att vårdpersonalen blir så uttunnad under veckosluten, både kvantitativt och kvalitet, att en del av de svårast handikappade inte får tillfälle att komma ut. Kommer färdtjänsten, där den finns, att kringgärdas av ännu fler restriktioner? Finns det chans att få igång färdtjänst i kommuner som ännu inte ens börjat med denna service?

Färdtjänstdröm i glesbygd
Föralldel, glesbygdsutredningen har föreslagit 10 mkr i extra statsbidrag för att stimulera kommunal service åt handikappade i glesbygdskommuner och därtill bl a 7 mkr till förbättring av statsbidrag till hemtjänsten i samma kommuner. Men det räcker inte för att uppväga mer än en del av skattestoppets verkningar för handikappade i glesbygder. Särskilt inte om utredningen får igenom sitt förslag om att i gengäld spara 10 mkr genom att stoppa en försöksverksamhet som pågått i vissa glesbygdskommuner. Där blir det en direkt försämring. Dessutom en kalldusch för kommunalmän som i förlitan på statsstöd låtit sig entusiasmeras för de handikappade. Hur verkar en sådan ryckighet på glesbygdskommunernas belägenhet att verkligen ta i för dem som är mest eftersatta? Och hur går det i övriga kommuner och landsting?

Kollision i planeringen
Låt oss trots allt, till den verkan det hava kan, uttala den fromma förhoppningen att de direkta försämringarna, sedan läget klarnart, inte kommer att framstå såsom alltför talrika och alltför omfattande. Även i så fall blir det kännbart nog ändå.

Under alla förhållanden får vi räkna med en mycket hård broms på den fortsatta utvecklingen. Och redan det blir ytterligt kännbart. Det blir på flera sätt en kollision i planeringen , som ännu inte tillräckligt observerats.

Det blir sålunda en kollision med det tillägg till socialhjälpslagen som trädde i kraft 1968. Detta tillägg innehåller visserligen bara allmänna formuleringar och de handikappade är inte ens nämnda i själv lagtexten. Men både i kommittébetänkande och riksdagsbehandling var de särskilt uppmärksammade. Även senare officiella uttalanden bekräftar uppfattningen att det verkligen var fråga om att tillförsäkra handikappade en rätt till både färdtjänst och till mycken annan kommunal service och att på socialnämnderna lägga ett ansvar för uppspårande arbete och för att påkalla medverkan från andra organ, så att det äntligen blir samordning i insatserna från olika instanser för varje handikappad människa.

Vi kan gott erkänna att åtskilliga kommuner gjort mycket för att intensifiera sitt arbete för handikappade sedan 1968. Men ingen kan säga att det åstadkommits mycket mer än en början till ett förverkligande av dessa relativt nya lagbestämmelser. Ska vi nu plötsligt börja säga att de inte existerar längre? Eller ska vi mot bättre vetande låtsas att de redan förts ut i livet?

Även den nya omsorgslagen för utvecklingsstörda trädde i kraft 1968. På detta specialområde har vi haft en ännu snabbare utveckling eftersom den lagen innehåller många konkreta och tvingande bestämmelser. Men än vi är inte framme på långt när.

Våra vårdhem har den bästa utrymmesstandarden i världen, men en fjärdedel av de institutionsboende utvecklingsstörda ligger ändå i sovrum med minst 4 belagda sängar – och detta ofta under ett helt liv. Det är en trångboddhet som det inte tillnärmelseviss finns någon motsvarighet till för normalbefolkningen. Vi har mer än dubblat antalet särskoleelever på fyra år och det är ett stort framsteg att alla utvecklingsstörda barn och ungdomar nu äntligen har rätt och plikt till undervisning eller träning. Men i praktiken finns ingen riktig skolform för t ex dem som samtidigt är svårt syn- eller hörselskadade och befinner sig på träningsnivån. Utvecklingsstöda med kroppsliga handikapp ör överhuvudtaget ännu sämre ställda i fråga om service för dessa kroppsliga handikapp än normalbegåvade med samma handikapp. Detta bara som exempel på allvarliga kvarstående brister.

Nu kommer emellertid en reaktion från landstingshåll, där man vill bromsa utvecklingen. Till den ändan är man i farten för att begränsa det inflytande som utövas av dr Karl Grünewald. Han har som högste tillsynsman för en stor del av omsorgerna skyldighet att tolka lagen för huvudmän och andra. Om lag och ekonomi kommer i kollision med varandra, så får det väl tummas på lagen då, kantänka! Det är säkert inte omsorgsstyrelsernas folk som leder denna reaktion. Snarare då de tunga politikerna i landstingens centrala ledningar som har mindre kontakt med utvecklingsstördas behov, mindre kunskap om omfattningen och gravheten i de brister som lagen just är avsedd att häva.

Läkare till USA?
Trots alla framsteg har vi allvarliga brister i medicinsk rehabilitering och sjukvård. Till exempel för reumatiker, allergiker, psykiskt sjuka, synskadade, hjärnskadade, MS-sjuka och flera andra grupper. Rehabiliteringskliniker finns bra i omkring en tredjedel av landstingen. Ändå ter sig det minst sagt tvivelaktigt om i detta finansläge kommer att sättas igång något enda nytt bygger för medicinsk rehabilitering.

Just inom sjukvården hotar en av de svåraste av alla kollisioner med annan planering. Sedan mycket länge har sjukvårdspersonalen ökat med 50 procent per årtionde eller mer. Så kan det inte fortgå i längden, men med tanke på de många och stora bristerna har det ändå bäddats för en skärpning av denna utvecklingstakt, bl a genom att intaget av nya studenter i medicinsk utbildning ökats till det femdubbla jämfört med 1945. Vi tar nu årligen in nära 1(en) procent av en årskull i läkarutbildning. Beror det bara på läkartillgången kommer vi efter hand att kunna fylla alla läkarvakanser och dessutom inrätta nya läkartjänster i ökad takt.

Men den snabba expansionen hittills har kostat väldiga höjningar i landstingsskatten. Om den möjligheten i huvudsak är stängd – hur länge kommer landstingen då att orka med att ge jobb åt huvudparten av alla dessa nya läkare och dessutom bygga ut hela den övriga sjukvårdsapparaten i liknande takt? Ja, skall det inte finansieras en utbyggnad i den utsträckning man tänkt sig vid planeringen av bland annat läkarutbildningen så kommer vi i framtiden i ett läge med både läkarbrist (i förhållandet till behovet) och läkaröverskott (i förhållande till den köpkraftiga efterfrågan) på en gång!

I så fall tvingas mångdubbelt fler läkare att emigrera till andra länder. T ex till USA som i förhållande till folkmängden inte ens har hälften av vår utbildningskapacitet för läkare och redan rekryterar minst en tredjedel av sina nya läkare från andra länder. Är en dyr läkarutbildning för andra länder vettig i ett trångt ekonomiskt läge? Nej sannerligen, vi behöver våra läkare själva.

Avslöjande om flerhandikapp
Hur tokigt det skulle bli just nu med en stagnation i välfärdsbygget för handikappade får vi ett ovanligt tydligt exempel på i de preliminära resultaten av den tvååriga undersöknings- och försöksverksamhet avseende vissa flerhandikappade som nyligen drivits i Västernorrlands och Västerbottens län på initiativ av De blindas förening (DBF) och med dess mycket aktiva medverkan. Arbetet var begränsat till svårt synskadade människor med en eller flera andra funktionsrubbningar. De representerar bara en minoritet bland alla flerhandikappade, men detta är ändå ett utomordentligt värdefullt arbete som avslöjar mycket av mänskligt elände mitt i all välfärden. Inte ens hälften av alla dessa människor hade tidigare varit upptagna i DBF:s socialmedicinska register. Redan det tyder på en hög frekvens av svårt skadade människor som är ofullständigt diagnosticerade och ofullständigt åtgärdade.

Det visade sig också att majoriteten av dessa flerhandikappade var utan ett eller flera av de tekniska hjälpmedel de bedömdes vara i behov av och en tiondel hade inga hjälpmedel alls. För de allra flesta förelåg bristande tillgång till färdtjänst och annan kommunal service och av dem som hade tillgång till sådan service var det bara en minoritet som fick del av den. Återigen alltså service som inte finns eller inte når fram ens där den finns.

Tack vare försöksverksamheten anskaffades nu hjälpmedel och dessutom ordnades med anpassningskurser för synskadade och andra aktiveringskurser. Människor som inte kunna läsa, i en del fall inte på årtionden, bragtes därhän att de plötsligt kunde läsa genom att de en skicklig optiker fick detta speciella tillfälle att sätta in sina tjänster! Hur många sådana människor finns i övriga sjukvårdsområden? Varför görs det inte omedelbart sådana arbeten i alla landsting avseende flerhandikappade av alla slag och dessutom andra människor med särskilt svåra funktionsrubbningar? Nej, nu är det inte klimat längre för nya djärva tag – inte ens för gamla må som borde ha nåtts för länge sedan!

Upp till kamp!
En del av det här har jag sagt förr. Och jag säger det med avsikt om igen för nu gäller det verkligen för oss i handikapprörelsen att samla oss till en kamp mot den stagnation som hotar. Visserligen är skattestoppen i kommuner och landsting bara avsett att räcka i två år, men ingen av oss är beredd att förorda några väsentliga fortsatta höjningar av kommunalskatten ens därefter.

Det måste finnas andra utvägar. Det är mycket i vår enskilda och samfällda hushållning som kan maka åt sig. Välmående skattesmitare och skattegynnande som kan klämmas åt ännu bättre än som hittills planerats. En utrymmesekonomiskt, miljöekonomiskt och energiekonomiskt ineffektiv privatbilism för friska stadsmänniskor som vi hittills subventionerat med stora miljardbelopp per år både på olycksfallskonton och på många andra konton. En alkoholhantering som inte betalar mer än en liten del av de kostnader den vållar för sjukvård, socialförsäkring och för enskilda människor. Det går lätt att rada upp fler exempel.

Men det är inte vår sak att leka finansminister. Däremot är det vår sak att säga ifrån att vi inte kan se några sakliga skäl för ett stopp för välfärdsbygget. Allt hänger till sist på hur högt vi och andra vill sätta de handikappades behov på prioritetsskalan. Politik är att vilja, har Palme sagt och det är hur riktigt som helst.

Därför får vi skärpa oss i vårt arbete att övertyga andra. Dokumentera våra behov. Visa hur mycket som är mer eftersatt än vad de flesta förstår. Följa budget- och planeringsarbetet både lokalt och centralt. Utnyttja de möjligheter som handikappråden ger på kommun- läns- och riksnivåerna. Säg ifrån när det behövs i press och andra massmedia.

Och varje gång vi möts ska vi ha som stående programpunkt hur vi bäst ska kunna intensifiera vår kamp!