Handikapp och Miljö
Artikel/Ledare i Handikappsamverkan nr 3/1972

Vi har en gud som heter bruttonationalprodukten, BNP. Vi talar om framsteg när BNP stiger. Det är den stegringen som ger oss högre levnadsstandard. Vi har ju fått högre levnadsstandard, inte sant?

På den frågan har kanske de flesta varit benägna att ge jakande svar. Andra av oss har desto mer betonat ojämlikheterna i den ekonomiska fördelningen, särskilt att handikappade ständigt släpar efter. Men så har vi tröstats med att så länge den heliga BNP stiger så får även de fattigaste efterhand sin släng av sleven. Så vi ska bara ge oss till tåls.

Är standardstegringen ett sken?
Den trösten börjar dock verka mer och mer ihålig. Ty nu uppräcker vi att den växande BNP inte bara ger mer varor i butikerna och högre realinkomster så att varorna i regel blir köpta, utan också en allt mer utbredd förstörelse av hela miljön; Lortvatten och lortluft, trafikhets och trafikolycksfall, arbetshets med förstörda nerver och förstörda ryggar, buller som fördärvar hörseln, giftspridning, nedskräpning, nybetongsslum och mycket annat. Och vi börjar undra: Är BNP räknad på ett meningsfullt sätt? Hur mycket av standardstegringen är verklighet och hur mycket är sken?
U-landsperspektivet
Den frågan ter sig ännu mer ödesdiger när vi tar hela världsperspektivet i betraktande. Vår värld blir med otrolig snabbhet allt mindre. Även avlägset boende folk börjar bli våra nära grannar. Kan de oerhörda standardskillnader bestå som finns mellan världens länder?

Nej, vi måste kräva att även den majoritet av världsbefolkningen som bor i svältande u-länder efterhand ska få chans till samma standard som vi. Men nu börjar allt fler vetenskapare tvivla. Går det att producera så mycket äggviteämnen eller proteiner (finns i kött, fisk, mjölk, ägg, vissa bönväxter etc) som behövs för ändamålet? Kommer oljan att förslå eller går det att utveckla andra energitillgångar? Kommer metallerna att räcka? Går det att hejda befolkningsexplosionen inom rimlig tid?
Och även antaget att alla dessa problem blir lösa: Hur ska det undvikas att den flerdubbling av BNP i hela världen som skulle erfordras vållar en miljöförstörning av sådana proportioner att hela vår värld blir mer eller mindre obeboelig?

Miljöhot på hemmaplan
Inte har jag något recept för lösning av sådana jätteproblem. Jag vet bara att vi äntligen måste lära iss ta itu med dessa frågor var vi än finner dem. Och i första hand på hemmaplan.

Låt oss ta några exempel. Bilarna har varit till välsignelse för många, inte minst för en del av de rörelsehindrade, men alltför sent börjar vi upptäcka att bilismen också representerar ett av de allvarligaste hoten mot miljön och mot folkhälsan. Och att den i själva verket är subventionerad med jättebelopp. Samtidigt som det är ont om pengar för nya tag i handikappolitiken! Och inte är det mycket som görs åt saken för ”bilen är svenska folkets heliga ko”.
I början på 20-talet gjorde jag en av mitt livs första och värsta felprognoser. Mitt emot där jag bodde fanns en motorverkstad och därifrån hördes ett oherrans oväsen av motorcyklar och annat. Då tänkte jag nästan ordagrant så här: ” Gudskelov är detta i motorismens barndom. Om några år kommer våra visa teknikforskare och samhällsplanerare att se till att sånt där onödigt buller förintas.”

Något har väl gjorts åt saken. Men det hindrar inte att bullret blivit sjufalt värre. I trafiken, i arbetet, i bostadsmiljön, och på åtskilliga nöjeslokaler. Det görs undersökningar av byggnadsarbetare: 75% har hörselskador och 25% svåra hörselskador, väsentligen vållade av buller. Det har konstaterats att dagens ungdom hör sämre än gårdagens. Och detta finner vi oss i utan att ta i med hårdhandskarna.
Hörselfrämjandet gör mycket för att väcka ansvarskänslan hos myndigheter och allmänhet. Ändå reageras det inte tillräckligt – ens så att den fortgående försämringen stoppas. Samtidigt kan vi konstatera att Hörselfrämjandet hör till våra snabbast växande handikapporganisationer. Och det beror inte bara på att det är en duktig organisation. Det beror säkert också på att det blir allt fler människor som är hörselhandikappade.

Riksförbundet mot allergi hör också till våra snabbast växande handikapporganisationer – och av samma dubbla orsaker. Allergierna börjar u bli uppmärksammade på ett annat sätt än förr, och av allt att döma ökar de också rent faktiskt i kvantitativ betydelse. Bland annat därför att vi utsätts för mer och värre lortluft och för att det ständigt kommer in massor med nya ämnen och material, som är otillräckligt testade, i produktion och konsumtion. Fler och fler heltäckande mattor rullas ut på kontor, i skollokaler etc, utan att man ens gitter undersöka om det inte finns fog för allergikernas fruktan att dessa mattor aldrig kan rengöras ordentligt och därför bli anhopningsplatser för allergiframkallande smutssamlingar. Kan vi vara hur slappa som helst hur länge som helst? Varför görs så lite åt alla andra gifter som vår miljö mer och mer fylls av? Ska vi finna oss i att bara låta det basa (sic!) så att vi allesammans hamnar i samma elände som Japans befolkning?

Är psykiska sjukdomar och handikapp mer vanliga nu än förr i världen? För min del tror jag föga på alla tvärsäkra påståenden i den ena eller andra riktningen, för det finns helt enkelt inte några säkra sakuppgifter från äldre tider som kan jämföras med dagens. Men det räcker fullkomligt att konstatera att hela vår miljö är inriktad på hets och standardjäkt. Att allt fler av oss trängs i storstäder som vi inte lärt oss organisera så att människor trivs. Att vi har en huggsexa mellan starka som pressar ut de svaga och gör dem ännu svagare. Att vi tillämpar prestationsnormer som ständigt höjs när kostnaderna stiger och som utgår från föreställningen att ingen arbetsplatsledning egentligen har ansvar för andra än dem som bäst fyller normerna – som ställer allt större krav på själslig balans och på intellektuell kapacitet.

Vår psykiska status påverkas kanske inte lika illa av brännvinet som under 1800-talet när det flödade som ymnigast, men vi har sannolikt fler alkoholsjuka än under Brattsystemet och dessutom har vi fått knarket som vi heller inte vet någon nämnvärd bot för. Ska vi duka under för de in- och utländska gangsterligor som upptäckt hur lätt det är att bygga upp och smuggelförsörja en stor svensk marknad för illegalt knark? Därtill kommer en växande legal medicinknarkmarknad som läkarna ständigt varnar oss för. Samtidigt som Läkartidningen finansieras med läkemedelsannonser som ofta får ta mer utrymme än den egentliga texten och som säkert är skrivna för att öka förbrukningen ännu mer. Är läkarkåren så fattig att den måste låta sitt förbundsorgan betalas på detta sättet?

Vårt dubbla krav
Det är lätt att komplettera dessa strödda exempel med många fler. Det är lätt att dokumentera att vi har en miljö och en samhällsstruktur som skapar handikapp och som dessutom håller handikappade utanför gemenskapen.
Därför ställer vi detta dubbla krav: En miljö som inte vållar handikapp och som är tillgänglig för alla, även handikappade. Det gäller om bostäder, offentliga lokaler, arbetsplatser, trafik och färdväsende, fritidsmiljö. Vi ska ha ett samhälle som är människovänligt och öppet för alla. Det är ännu viktigare än en BNP som ständigt växer.