Konsekvenser av Finanskylan
Richard Sterners anförande vid HCK:s rikskonferens om LHR i Stockholm 4-5 november
Källa: HCK-Information nr 4-5/1972

Det kärva ekonomiska läget får följdverkningar som ofta drabbar de handikappade. Det måste vi med all kraft sätta oss emot, betonade Richard Sterner i ett anförande under LHR-konferensen i Stockholm.

Vi ifrågasätter inte skattestoppet i kommuner och landsting, men så eller så måste det skapas utrymme för eftersatta behov hos handikappade. Det duger inte att frysa ned sjukvården på nuvarande nivå med årslånga köer på många håll, t ex till ögonkliniker så att synsvaga inte skall få tillfälle att åter kunna läsa, med avsaknad av resurser för medicinsk rehabilitering i flertalet landsting, med oerhörda brister i behandlingen av reumatiker, allergiker och andra långtidssjuka. Det har planerats för en fortsatt ökning av vårdpersonalen med minst 60% per årtionde, men kommer landstingen nu att få råd att anställa alla nya läkare och sjuksköterskor som vi håller på att utbilda och som behövs så innerligt väl? Skall de tvingas att emigrera till USA? Skall vi avstå från att göra något med anledning av den nödsituation av dubbel – och flerhandikappade som avslöjats genom den på initiativ av De Blindas förening företagna undersöknings- och försöksverksamheten i Västernorrland och Västerbotten?

Ingen likvärdig färdtjänst
Vi tycker alla om 50-kortet och liknande system som är desto mer nödvändiga så länge vi anser oss ha råd att ge jättesubventioner åt bilismen för friska, nämligen på olycksfallskontot, luftförstöringskontot, polisövervakningskontot, utrymmes- och statsombyggnadskontot. Men mot denna bakgrund är det en upprörande orättvisa att det nu skall vara stopp på utvecklingen av färdtjänsten för handikappade både i glesbygder, där den till större delen saknas, och i de städer där den är kringgärdad med snäva begränsningar. Och att det likaledes inte blir möjligt för svårt handikappade förtidspensionärer, husmödrar och barn att få bidrag till bilköp. Vi kräver att handikapputredningens förslag om statsbidrag för dessa ändamål omedelbart accepteras.

Löftesbrott
Det tycks vara meningen att hela arbetet med att förverkliga 1968 års tillägg till socialhjälpslagen avseende kommunal service åt handikappade skall stoppas upp. Bara när det gäller det uppsökande arbetet har det kommit några anvisningar från socialstyrelsen, men däremot inga anvisningar om det materiella innehållet i dessa bestämmelser som väckt så stora förväntningar bland handikappade. Och orsaken ligger i att socialstyrelsen fått order om att inte ställa några krav på kommunerna sim kan öka deras kostnader så att de kommer i större behov av statsbidrag. Vi betraktar detta reformstopp som ett rent löftesbrott mot de handikappade.

När det gäller standarden på feriehem för barn, t ex utvecklingsstörda och andra svårt handikappade, har socialstyrelsen däremot utarbetat nya och välmotiverade anvisningar, men de har stoppats undan – trots att de t ex avser brandskyddet som flerstädes är bristfälligt. Händer det att handikappade barn brinner inne nästa sommar och det befinnes bero på att byggnaden varit brandfarlig eller brandskyddet i övrigt otillräckligt så blir det ett uppvaknande med förskräckelse. Det blir inte angenämt för dem som tar denna risk sedan vi nu varnat för den.

Skall Grunewald klavbindas?
Vad som berör oss särskilt illa är när kommuner och landsting går omvägar för att kunna bromsa standardutvecklingen. I en skrivelse från landstings- och kommunförbundens omsorgsdelegation riktas nu ett frontalangrepp mot dr Karl Grunewald som är den i socialstyrelsen som frejdigast sjungit ut om bristerna i omsorgerna av handikappade. Nu vill man klavbinda honom. Bland annat därför att hans byrå i sin inspektionsverksamhet som fullgöres enligt lag vågat offentligen kräva välmotiverade förbättringsåtgärder på t ex Carlslunds vårdhem i Stockholms län och Brattby Vårdhem i Västerbotten. Vi motsätter oss bestämt en nyordning som hämmar en nödvändig tillsyn och begränsar möjligheten att inför offentligheten påtala brister.

Fler skyddade arbetsplatser
Arbetslösheten träffar handikappade ännu mycket hårdare än andra, och dåd är det genant att det sats tak för antalet platser i arkivarbete - låt vara att detta tak skall höjas från 10.000 till 13.000. Och nu hotar en ännu värre begränsning, eftersom landstingen inte anser sig ha råd att satsa på ett ökat antal platser i skyddat arbete utan att staten väsentligt höjer sina bidrag, vilken kan leda till svåra och fördröjande förhandlingar. I första hand vill vi naturligtvis att staten tar fastna på meidnerska kommitténs förslag om åtgärder för att få ut handikappade på den öppna marknaden, men i detta arbetslöshetsläge är det dessutom ofrånkomligt att det blir väsentligt fler platser i skyddat arbete.

Vi förstår landstingens och kommunernas behov av bättre stöd från staten, men vi vänder oss emot när de utvecklar en småsnålhet som går ut över handikappade, t ex när rörelsehindrade utvecklingsstörda får stanna på avdelningarna från fredag kväll till måndag morgon därför att personalen inte räcker till för att låta dem komma ut. Eller när Kroppefjällshemmet i Dalsland skall få den lagade maten transporterad två mil till 130 utvecklingsstörda som kanske får bo där hela livet – och detta för att spara ett belopp motsvarande årskostnaden för en enda utvecklingsstörd på landstingets nya fina (men för stora) vårdhem Hednagården utanför Borås.