Världskrav på rättigheter för handikappade
Artikel av Richard Sterner
Handikappsamverkan nr 5-6/1971, sid 22-23

I slutet av oktober 1971 anordnade International Society för the Rehabilitation of the Disabled (ofta förkortat till Rehabilitation International) en konferens hållen i Rom med ett 80-tal deltagare, som ställde krav på rättigheter för handikappade. Det var den första världskonferensen av detta slag avseende alla grupper av kroppsligt och psykiskt handikappad och alla väsentliga element i rehabiliteringsarbetet. Annars har olika arbeten av speciella slag länge pågått på den internationella arenan.

Just nu behandlas i FNs generalförsamling en rättighetsförklaring för utvecklingsstörda, som ursprungligen utformades 1968 av ”FUB-ligan” (International League of Societies for the Mentally Handicapped) med utgångspunkt från ett omfattande förarbete som gjordes av ett internationellt symposium i Stockholm 1967 med svenska FUB som värd. I mitten på 1950-talet antog ILO (Internationella arbetsbyrån) en viktig rekommendation om arbetsvården, till stor del inspirerad av den svenska Kjellman-kommitténs arbete. Europarådet har gjort ett omfattande arbete (där Sverige dock inte medverkat).
Vissa rättigheter för handikappade är kort omnämnda i andra internationella texter, t ex i FNs allmänna rättighetsförklaring, med det finns ingen tillräckligt konkret och allsidig deklaration.

Många tror kanske att sådana här internationella rättighetsdeklarationer knappt är värda papperet som de är skrivna på. Men det är fel. Det har ett stort PR-värde, särskilt på sikt. Vi lever dock i ett internationellt sammanhang, som är avgörande för oss på ett helt annat sätt, än vi tänker på i vardagslag. Även om vi nått längre än nästan alla andra länder ska vi inte inbilla oss att de resultat vi åstadkommit skulle varit möjliga utan de inflytelser, som kommit till oss från hela den världskultur som vi är en del av.

Till denna Rom-konferens hade svenska regeringen sänt tre representanter, nämligen byråchefen Albert Bergh, AMS, undervisningsrådet Karin Lundström, SÖ samt undertecknad Sterner. Själv representerade jag dock närmast ”FUB-ligen”, som ursprungligen nominerat mig. Jag hade bidragit till konferensens dokumentation med en längre uppsats om ”Rights of the Handicapped in Sweden”, där jag försökt ge en föreställning både om hur långt vi nått och hur mycket som ännu fattas i vårt land. Albert Bergh fungerade under konferensen som ordförande i arbetsgruppen för arbetsvård.

Stimulerande – men bara en början
Det var en utomordentligt stimulerande men också mycket arbetsam konferens. Den hade en ofantlig arbetsuppgift. Det är klart att vi inte klara allt detta på några dagar. Lite länger hade vi väl kunnat komma om man bättre iakttagit principen att rehabilitering är en multidiciplinär uppgift, dvs att den beror av intimt samarbete mellan olika sorters expertis: medicinare, arbetsvårdare, speciallärare, socialarbetare etc jämte de handikappade själva. Nu fick vi under större delen av kongresstiden arbeta på fyra sektioner för olika sidor av rehabiliteringsarbetet och det var synd. Men våra slutsatser blir väl bättre genomarbetade i den slutliga redaktionen. Dessutom går det säkert fler tåg. International Rehabilitation har för avsikt att anordna ytterligare konferenser i ämnet bl a för u-landsproblematiken som inte alls berördes denna gång.

Rätten till sex
Men det var ändå åtskilligt väsentligt som fick åtminstone en preliminär formulering. Trots att vi befann oss i ett katolskt land, var tongångarna nästan genomgående radikala, även på italienskt håll. När det från svensk sida begärdes att få in en deklaration om rätten till sex, så blev det accepterat utan någon protest. Formuleringen kunde kanske ha blivit mer radikal, men det fanns helt enkelt inte tid att testa hur mycket kallt stål denna församling tålde.

Erkännande åt handikapprörelsen
Det var också glädjande att rätten för organisationer av och för handikappade att bli konsulterade, både i lagstiftningsfrågor och i praktisk planering och tillämpning, blev ordentligt fastslagen. Det sägs bl a att man måste acceptera dessa organisationers uppgift som pådrivande talesmän för de handikappade och att de måste få ekonomiska bidrag för sådana uppgifter. Det är möjligt att den slutliga texten, på tal om bättre samarbete i rehabiliteringen, även kommer att innehålla en rekommendation om handikappråd, efter svenskt mönster, både nationellt, regionalt och lokalt.

Normalisering och integrering
Det yttersta målet för alla lagstiftning, sägs det inledningsvis, är fullständig integrering i samhället och möjlighet för alla, så långt det någonsin går leva ett normalt liv – också en princip som utformades under stark medverkan från svenskt håll. Den genomsyrar för övrigt hela dokumentet. Många talare vände sig t ex mot tanken på ett ”lagstiftningsgetto”, dvs särskilda lagar för handikappade. Det sägs också i slutsatserna att rättigheter för handikappade ska komma till uttryck i all allmän lagstiftning. Dock lämnas visst utrymme för särbestämmelser för speciella grupper, varmed t ex kan avses den omsorgslag som hos oss gäller för utvecklingsstörda.