Sorgliga siffror från AMS och det kanske vore värre om statistiken vore bättre
Artikel/Ledare av Richard Sterner i Handikappsamverkan nr 1/1971

HCK:s ordförande, fil dr Richard Sterner, har granskat arbetsmarknadsstyrelsens siffror över arbetsvårdsstatistiken 1969. Han har bl a funnit att:

Statistik är ofta svårbegriplig, den som kommit från arbetsvården har hört till det mest svårbegripliga. Sällan har dess redovisningar givit någon föreställning om hur långt den lyckats och inte lyckats.

Det där har AMS fått veta av oss i handikapprörelsen – bl a av förbundssekreterare Albert Fredin i Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka. Vi fick också igenom ett beslut om reform i samband med övergången till datateknik. Då blev det först nästan ingen statistik alls, för det dröjde länge innan datatekniken började fungera. Men nu föreligger ändå en första årsredovisning, nämligen för 1969, utförd enligt den nya modellen. Och den är onekligen bättre än den gamla. Men den kunde ändå göras mer lättillgänglig. Fortfarande finns det väsentliga frågor som man skulle önska bättre belysta.

Många ej med i statistiken
Hela antalet arbetsvårdssökande under 1969 var 88 000, därav 51 000 nyinskrivna under året. Av det 88 000 blev 25 000 under året avregistrerade av annan orsak ön att de placerats i arbete genom arbetsvårdens försorg. Det gällde t ex om sådana som man förlorat kontakten med eller ej ”hörsammat kallelse” eller som återtagit sina ansökningar. En del av dessa har sannolikt skaffat sig arbete på egen hand. Men de avregistrerade inbegrep också sådana som avskrivits såsom ”arbetsoförmögna tills vidare på grund av sjukdom” (över 6 000), dessutom anstaltsplacerade(1 000) och sådana som inte ansågs ”aktuella med nuvarande arbetsvårdsresurser” (1 000), liksom även andra fall som man misslyckats med.

Bara 12.800 fick arbete på öppna marknaden
Kvar blev sålunda 55 000 personer, som kom med i statistiken. För dessa redovisas i runda tal följande åtgärder:

Det här gäller åtgärder som vidtagits under loppet av hela året. Flera sådana åtgärder kan avse samma person, som t ex kan ha fått kortare jobb på öppna arbetsmarknaden flera gånger eller både fått arbetsträning och därefter jobb. Redan detta säger oss att det måste vara många som inte fått del av några åtgärder alls.

Hur många står i kö?
Utgår man från läget vid slutet av 1969, erhålles följande siffror, som emellertid inte inbegriper någon redovisning av hur många fd arbetsvårdssökande som hade jobb öppna arbetsmarknaden:

Om man bortser från dem som var placerade i skyddat arbete och som borde vara avregistrerade ur arbetsvården, finns i denna sammanställning sammanlagt ca 47.000 vilket stärker intrycket av det borde ha funnits en rubrik till, nämligen för sådana som var anmälda till arbetsvården men ännu inte blivit åtgärdade på något sätt. Vi vet i alla händelser att det finns en sådan kö, eftersom väntetiden innan det händer något alls med dem som söker i arbetsvården oftast uppgår till månader och, särskilt i större städer, till halvår eller mer. Det där borde statistiken ha givit upplysning om!

Därtill kommer en annan kö, nämligen de 15.000 som ”förordats” för viss åtgärd, dvs fick vänta på antingen utbildning, arbetsprövning, arbetsträning, placering på öppna marknaden eller i skyddat arbete etc.

Även de 19 000 som befann sig under utredning hörde ju också till de väntande. Det finns tydligen många köer i arbetsvården! I november uppvaktade HCK stats- och inrikesministrarna om den saken och begärde bättre resurser åt arbetsvården! Lite gensvar har vi fått i statsverkspropositionen, men sannerligen inte mycket!

Förresten är det så dunkelt skrivet så vi är inte säkra på att det blir något alls.

Kvinnor underrepresenterade
Ungefär en fjärdedel av de arbetsvårdssökande var kvinnor. Inräknat deltidsarbetet utgör emellertid kvinnorna cirka 40 procent av hela arbetsstyrkan på arbetsmarknaden, så ur den synpunkten ör kvinnorna tydligt underrepresenterade. Nu är det visserligen sant att det finns få kvinnor bland de socialt handikappade, men i gengäld visar låginkomstutredningen att frekvensen av flertalet kroppsliga och psykiska handikapp är väsentligt högre för kvinnor än för män. Så man kommer inte ifrån att kvinnorna är eftersatta i arbetsvården. De fick t ex mindre en femtedel av alla arbetsplaceringar och föga mer än 200 av 1.100 motorfordon. Detta beror sannolikt på den traditionella, fördomsfulla uppfattningen att det skulle vara mer ”naturligt” om en kvinna ör utan förvärvsarbete än om en man blir arbetslös.

Anmärkningsvärt är vidare att frekvensen av arbetsvårdssökande inte visar någon tendens att stiga med växande ålder. Det gör däremot den totala handikappfrekvensen i mycket hög grad! Medelåldern och äldre handikappade har alltså inte alls samma möjlighet att få hjälp genom arbetsvården som yngre.

Underrepresenterade handikappgrupper
Av särskilt stort intresse är uppgifterna för olika handikappgrupper. I det avseendet har man en bättre redovisning än tidigare, bl a genom att man skiljer på psykiskt sjuka och intelligenshandikappade. Här ett sammandrag av de arbetsvårdssökandes fördelning på handikappgrupper:

Den största gruppen är de rörelsehindrade (33 procent) och den blir ännu större om man lägger till de hjärtsjuka (4 procent). Därnäst i storlek kommer de psykiskt sjuka (17 procent). Slår man ihop dem som är utsatta för alkoholism, narkomani och sociala handikapp får man dock ett ännu högre tal (21 procent).

Varför så få hörselskadade?
Vissa grupper är klart underrepresenterade. Det gäller, enligt De handikappades riksförbund, de svårt rörelsehindrade. Det gäller alldeles tydligt om t ex de hörselskadade sim bara utgör en procent av alla arbetsvårdssökande, fast de är en av de största handikappgrupperna. Förklaringen kanske är att hörselskadade ofta har jobb, men jobb som dåliga eller olämpliga, särskilt om de arbetar i det bulleryrke som givit dem deras hörselskada. Många vill kanske inte byta av fruktan att få lägre förtjänst eller att inte bli accepterade på en ny arbetsplats – eller därför att de tvivlar op möjligheten att få hjälp via arbetsvården, om de redan har sysselsättning.

Även synskadade framstår som underrepresenterade nu, när vi vet att det finns 100.000-tals sin inte kan läsa vanlig tryckstil. Detsamma gäller om de intelligenshandikappade. De inbegriper här inte bara utvecklingsstörda utan även svagbegåvade. Och dessa senare, som kan räknas i flera 100.000-tal får ju ingen hjälp alls av omsorgsstyrelserna (de organ som ger utvecklingsstörda service). Anmärkningsvärt är också att nästan den enda hjälp som arbetsvården ger svagbegåvade består i att placera dem i skyddat arbete.