Regeringen uppvaktad om arbetslösheten
Artikel/Ledare: Richard Sterner
Handikappsamverkan nr 5-6/1971

Handikappolitiken som utvecklats snabbt under 60-talet får inte förlora i tempo under 70-talet, krävde HCK:s arbetsutskott vid en uppvaktning 24/11 inför stats- social-, inrikes- och utbildningsministrarna. Fortfarande befinner vi oss bara i början av en utveckling mot normalisering och integrering – och mot jämlikhet även för handikappade, heter det i den skrivelse som överlämnades. Bara viljan finns går det att skapa bättre utrymme för det utan orimliga återverkningar för t ex kommunal- och landstingsskatter. T ex genom att klämma åt skattesmitare bättre och låta annat maka åt sig som är mindre angeläget eller rent av skadligt.

Just nu finns det dessutom ett realekonomiskt utrymme eftersom det råder arbetslöshet. Vid friställningar blir det ännu svårare för handikappade än för andra att åter komma in i arbetslivet och ännu mer hopplöst för dem som aldrig haft något jobb. Arbetsvården ger allt sämre resultat i fråga om placeringar på öppna marknaden. Vi har nu snart 100.000 arbetsvårdssökande, men under högkonjunkturåret 1970 uppgick antalet registrerade placeringar på öppna marknaden bara till 11.000 . I år är det värre.

I skyddat arbete finns nu snart 30.000 handikappade men antalet placeringar i skyddat arbete under ett år är långt mindre (11.000 år 1970). Nu blir det fler, men så länge nuvarande arbetslöshet råder borde inga finansiella eller antalsmässiga spärrar alls få tillämpas på det sätt som skedde under föregående budgetår i fråga om arkivarbeten. Det är väntetider i arbetsvården på flera månader, ibland halvårsvis, och efter förberedande insatser följer sen ofta nya väntetider innan åtgärder sätts in, t ex utbildning eller anvisning till skyddat eller icke skyddat arbete. En viktig delorsak till att strömmen flyter så trögt är underbemanningen inom arbetsvården som verkar kvalitetssänkande och hindrar samarbete med medicinsk rehabilitering och uppföljning. Det satsas på tok för lite för att de stora kostnader som arbetsvården ändå drar ska komma till avsedd nytta.

Vi upplever det som en orättvisa, säger HCK, att inget försök gjorts att utsträcka det skydd som getts åt äldre arbetskraft till unga och medelålders handikappade, och vi begär att man allvarligt prövar möjligheten till det. Behovet är detsamma för båda grupperna. Äldre arbetskraft är ofta handikappad – eller utsatt för fördomar. Men även fördomarna är minst lika starka gentemot handikappade i övriga åldrar. Man ser ensidigt på handikappet utan att pröva vilka positiva egenskaper som människan har i övrigt.

Vid uppvaktningen berördes också några få av de övriga trängande problemen. Däribland behovet av fortsatt utveckling av de handikappades kulturella integrering. Vidare kravet på statsbidrag till färdtjänsten, som börjat stanna av i sin utveckling eller rent av försämrats – och inte alls kommit till stånd i flertalet glesbygdskommuner. Och slutligen behovet av bättre stöd till handikapprörelsen. Vi återkommer om detta i följande nummer. Den som vill få hela skrivelsen genast har bara att rekvirera denna från HCK.