Handikappsamverkan nr 4/1971
Ledare av Richard Sterner
Inget reformstopp för handikappade!

Vi har nått taket för skattehöjningar, säger kommuner och landsting. Onekligen träffas även människor med begränsade inkomster hårt av deras skatter.

Ska det betyda reformstopp för handikappade? Nej, det får det inte. Det har fattats många beslut som innebär löften till handikappade. Dessa löften kan inte svikas. Fortfarande befinner vi oss bara i början av en utveckling som syftar till att integrera handikappade i gemenskapen och att sätta dem i stånd att leva så normalt som möjligt.

Här måste vi tänka om och tänka nytt. Ta andra grepp så att det blir ekonomiskt utrymme även för handikappade. Det är de som har längsta vägen till jämlikhet. Vi blir helt enkelt tvungna att se efter om det inte finns mycket annat som kan maka åt sig.

Bromsning på 70-talet?
Vi har en stark tendens till nya skattehöjningar i kommuner och landsting. Och dessa lokala skatter är inte progressiva och är därför mycket kännbara för de flesta. Inte att undra på att motståndet blir allt starkare.

Samtidigt har hos de handikappade väckts stora förväntningar om ett fortsatt reformbygge. Ta t ex det viktiga tillägg till socialhjälpslagen som trädde i kraft 1 juli 1968. Det har en mycket generell formulering, som bara säger att kommunerna och särskilt deras socialnämnder ska göra sig förtrogna med behoven hos dem som bor i kommunen och se till att dessa behov blir tillfredsställda. Men i kommittébetänkande, proposition och riksdagsbehandling nämndes särskilt olika behov hos handikappade: färdtjänst, hemtjänst, bostadsåtgärder, fritidsaktiviteter och mycket annat. Det var alldeles tydligt menat som en stor reform till förmån främst för handikappade. Det har inspirerat kommunförbundet till att utarbeta utmärkta rekommendationer om bl a färdtjänst och kommunal bostadstillägg för handikappade. Så det är klart att vi fått förhoppningar.

Och reformen togs med pukor och trumpeter utan att finansdepartementet sade ett knäpp. Det stod inte heller att det skulle kosta staten en enda krona, vilket väl var den enkla förklaringen. Med det var en självklarhet från början att det skulle kosta kommunerna stora pengar. Och att det i sin tur skulle ge anledning till oemotståndliga krav på statsbidrag som kunde förutses bli betydande. Kan glesbygdskommuner, som proportionsvis har särskilt många isolerade handikappade, långa avstånd och sjunkande skatteunderlag t ex ordna en högklassig färdtjänst utan statsbidrag?

Snart hördes grymtningar från finansdepartementet: Vad tar sig kommunerna för eftersom utgifterna ökar så vårdslöst? Och nu sitter kommunerna där i skatteskruven. De liksom landstingen som har att svara för så våldsamt expansiva sektorer som sjukvård, rehabilitering och omsorger om utvecklingsstörda, som fick en ny och mycket bättre omsorgslag 1968.

Det ska gärna erkännas att vi haft en snabb expansion av åtgärderna för handikappade under 60-talet och även i allra första början av 70-talet. De offentliga utgifterna för sådana ändamål har mångdubblats även om man justerar med hänsyn till inflationen. Men så startade vi också från en mycket låg bas. Och det är ju så oändligt mycket som återstår på alla fronter: i medicinsk rehabilitering; i arbetsvården med dess hopplösa köer; i fråga om bostäder och samhällsplanering; I socialförsäkringen; vad gäller de handikappades delaktighet i fritidsaktiviteter och kulturell gemenskap; när det gäller färdtjänst och tekniska hjälpmedel etc. Vi har mycket långt kvar innan handikappade mera allmänt blir integrerade i gemenskapen så långt det går och verkligen kan leva ett så normalt liv som möjligt. Stora grupper, t ex multihandikappade, är negligerade.

Men ska det nu bli en kraftig inbromsning under 70-talet? Ska vi säga att t ex det där tillägget till socialhjälpslagen inte var så allvarligt menat, nu när vi börjar märka vad det kostar och vad det finns för ekonomiskt utrymme? Att det i stort sett får räcka med vad som redan gjorts i en del bättre ställda kommuner, hur mycket som än fattas även där? Och att vi inte ska låtsas om hur det släpar efter i glesbygdskommuner, för där blir det ju i alla fall avfolkning?

Ja, skulle vi stanna för att det i stort sett ska bli reformstopp för handikappade nu under 70-talet, då är det lika bra att ärligt säga ifrån just det! Men finns det någon som vågar säga det, så där brutalt? Blir det kanske i stället en bromsning som inte alltför öppet deklareras? Det kommer inte att göra oss i handikapprörelsen ett dugg mindre besvikna. Vi kommer att protestera så det hörs!

Skapa utrymme!
Och vi kommer inte att ge oss inför detta argument att nu finns inte mer pengar. Vi kommer att hävda att om man verkligen menar att handikappades behov ska ha prioritet, då ska man också skapa det ekonomiska utrymme för handikappade som just nu inte ser ut att finnas.

Jag kan inte kommentera hela den lista med uppslag som presenterades i inledningen till denna betraktelse. Det mesta är våldsamt impopulärt, ”Bilen är svenska folkets heliga ko”, lär till och med Gunnar Sträng ha sagt. Accepterar vi den dogmen, då har vi därmed också sagt att vi ska fortsätta att subventionera privatbilismen för normala människor till en kostnad av flera miljarder per år, samtidigt som vi säger till handikappade att nu är det slut med resurserna för er del. Det kommer inte att hålla. Sanningen om denna subventionering börjar redan bli känd och den kommer att bli ännu mera känd. På samma sätt med sötsaks- och sötdrycksindustrin. Är vårt tandläkarförbund en syförening eftersom det inte gjort klart att här borde det finnas pengar att hämta för folktandvård och tandvårdsförsäkring så at vi slipper se fler dyrbart utbildade tandläkare emigrera till andra länder, samtidigt som vi har väldiga otillfredsställda tandvårdsbehov, kanske allra mest bland handikappade. Har vi råd med att låta alkoholkonsumtionen förstöra vår hälsa och inte ens ersätta landstingen för de väldiga extra sjukvårdskostnader som det för mer sig?

Det kanske sägs att dessa och andra liknande uppslag syftar till nya eller höjda specialskatter, och just nu bör vi nu tvärtom tänka på tillfälliga skattelättnader, t ex i fråga om moms eller arbetsgivaravgifter, som kan sätta fart på sysselsättningen och konjunkturer. Men det sista är en sak på kort sikt och det där andra är något som går ut på en långsiktigt strävan att få olika hanteringar att betala sina verkliga nationalekonomiska kostnader så att det blir utrymma för sådant som måste prioriteras. Det går mycket väl att kombinera det ena med det andra. Bara det finns god vilja.

Det där med de aktuella depressionstendenserna ger anledning till ytterligare en ståndpunkt. Råder det arbetslöshet så finn det ju faktiskt realekonomiskt utrymme. Och då är det tillåtet, säger ekonomerna, att i rimlig tid underbalansera budgeten i stat, landsting och kommuner. Det kommer också att ges ut offentliga medel i jättesummor för att ge jobb åt arbetslösa, Men varför kan inte en del av dessa medel få gå till kommuner och landsting som just nu stryker bort angelägna byggprojekt och samtidig knappar in på underhållet ”så att det blir kapitalförstöring” för att citera en framstående chef för handikappomsorger? Är det vettigt att skapa ny arbetslöshet med ena handen och skap nya jobb med den andra?

Det mesta som här har sagts är kontroversiellt – t ex det där om vår höga nivå för försvarsutgifter. Det finns olika meningar om dessa ting även bland handikappade. Men en sak är klar: Vi i handikapprörelsen har inget skäl att falla i farstun för argumentet att det nu inte längre finns utrymme för fortsatt reformverksamhet. Så eller så går det att skapa det utrymmet, och det är från den utgångspunkten vi kommer att verka.