Ge handikappade barn förtur till barnstugan
Artikel/Ledare av Richard Sterner i Handikappsamverkan nr 2-3/1971

Dessa tre krav på barnstugorna ställdes av HCK:s ordförande, fil dr Richard Sterner, när han inledde HCK:s konferens om ”Handikappade och barnstugan” som hölls i Stockholm den 13 april

Vi är glada för att det gått att ordna denna konferens, som ger oss i handikapprörelsen tillfälle att byta synpunkter ned barnstugeutredningen, med förskollärare, barnsköterskor och andra experter och med representanter för olika myndigheter. Och vi är tacksamma för det arbete som görs av barnstugeutredningen, för de stora och fruktbara perspektiv som denna utredning redan dragit upp och naturligtvis särskilt för den uppmärksamhet som utredningen visat för de handikappade barnens stora behov av barnstugeverksamhet i olika former.

Alla är överens om bristen på barnstugeverksamhet. Vi har nu fått en snabbare utbyggnad är förut, och vi hoppas naturligtvis att takten i utbyggnaden skall kunna höjas ännu mer som en följd av barnstugeutredningens förslag. Och likaså att verksamhetens inriktning och utformning kan förbättras – framförallt genom bättre tillgång till utbildad personal.
Handikappade barn först
Ingen vet när tillgången på barnstugeverksamhet kan förväntas motsvara behovet. Utbyggnaden kommer under alla förhållanden att ta åtskilliga år – fler eller färre beroende på många omständigheter. Under hela denna tid kommer prioriteringsfrågorna att vara akuta.

Vi från handikapprörelsen kräver naturligtvis att handikappade barn och barn till handikappade föräldrar får den högsta prioriteten.

Ty behoven hos dessa barn är verkligen ännu mer angelägna än för andra barn. De måste få en chans att utveckla sig så långt de har resurser till, trots sina handikapp. Och detta är en svår konst som kräver systematiska insatser från samhällets sida, alldeles särskilt under småbarns- och förskoleåldern som är så utomordentligt viktiga för personlighetsutvecklingen.

Och föräldrarna till dessa barn behöver barnstugeverksamhet ännu mycket mer än andra föräldrar. Ett handikappat barn vållar ofta en arbetsbörda för föräldrarna, en isolering och en bundenhet som är mångdubbelt mera påfrestande än det arbete som andra barn kräver. Även om modern avstår från förvärvsarbete, vilket ofta blir nödvändigt när hon har ett handikappat barn att vårda och vaka över, så måste hon ändå få ett andrum, en möjlighet att gå ut och handla, att träffa andra människor, att få sin isolering bruten.
Föräldrautbildning
Nästan inga föräldrar vet från början hur man bär sig åt med handikappade barn. Det talas med rätta om att alla behöver utbilda sig till att vara föräldrar. Men den utbildning som måste till för föräldrar till handikappade barn av olika slag, t ex utvecklingsstörda, rörelsehindrade, syn- eller hörselskadade, svårt allergisjuka etc, är ännu mycket mer omfattande. Släktingar, vänner och grannar kan sällan ge goda råd. Det kan inte hjälpas att samhället måste hjälpa till med denna kvalificerade utbildning. Och på småbarnsstadiet måste en kvalificerad barnstugeverksamhet kunna medverka i, eller åtminstone förmedla, denna kvalificerade föräldrautbildning.

Vi delar uppfattningen att så många handikappade barn som möjligt skall placeras i vanliga barnstugor tillsammans med andra barn enligt integreringsprincipen. Så få som möjligt skall placeras på institutioner, som är det dyraste som finns. De erfarenheter vi redan fått av dessa integreringssträvanden är gynnsamma och uppmuntrar till fortsatta strävanden i samma riktning.

Ökad personaltäthet
Men detta ställer ytterligare krav på de vanliga barnstugorna. Personaltätheten måste med nödvändighet avpassas efter det merarbete som vållas av svårt handikappade barn. När det gäller utvecklingsstörda barn bör det vara möjligt för en primärkommun att få extra bidrag för detta ändamål från landstinget, eftersom landstingen har en lagstadgad skyldighet att ordna med förskolor och barndaghem för alla utvecklingsstörda barn som behöver det och alltså har skyldighet att hjälpa till om primärkommunen i stället sköter uppgiften. I fråga om andra handikappade barn borde samma möjlighet kunna stå till buds, eftersom landstinget dock har ett sjukvårdsansvar. Men hur som helst måste handikappade barn blir tillgodosett (sic). Det är ett intresse både för icke-handikappade och handikappade barn, för deras föräldrar – och inte minst för personalen.

Bättre utbildning
Det här ställer också ett krav på merutbildning för förskollärare och annan barnstugepersonal. De måste veta hur man bär sig åt med handikappade barn av olika slag – till och med så att de kan medverka i rådgivningen till föräldrar eller till att förmedla sådan rådgivning. Det är självklart att de som arbetar i barnstugorna borde ha bättre betalt. Att de – liksom andra yrkeskategorier som arbetar direkt med människor – borde få mer respekt för och stöd i sitt viktiga värv.

Det får inte bli så att behoven för handikappade barn och deras föräldrar får komma sist i kön. Just dessa behov måste allra först. Det är i själv verket ett jämlikhetskrav.