HCK-Information nr 5-6/1970.
Ledare av Richard Sterner
Vi får skärpa oss

Den statliga handikapputredningens senaste betänkande handlar om allmänna kommunikationer, färdtjänst och bilbidrag. Bland annat föreslår man ett 35-procentigt statligt stöd till kommunernas färdtjänst, ett förslag som ursprungligen kommer från HCK i Södermanland. Som ni kanske kommer ihåg behandlade Riks-HCK:s ombudsmöte 1969 en motion därifrån. Sörmlänningarna påpekade vilken uppgång det blivit i den kommunala aktiviteten på hemhjälpsområdet, sedan denna fått statligt stöd och föreslog att ett liknande stöd skulle ges till färdtjänst.

Handikapputredningen föreslår också handikappråd på kommun-; läns-; och riksplan, där representanter för samhället regelbundet skall mötas. – Det kommer att ge oss utomordentligt tillfälle att uppfostra samhället, skriver Richard Sterner, men då måste vi själva skaffa oss så mycket översikt över olika handikappgruppers villkor och problem att vi verkligen kan göra oss till tolkar för deras behov. Det betyder att vi måste skärpa oss.

Det nya betänkandet från Handikapputredningen (HU) Bättre socialtjänst för handikappade (SOU 1970:64) ger väl inte på alla punkter allt vad vi önskar inom de ämnesområden som behandlas, men huvudtankarna i de olika förslagen representerar dock väsentliga steg i rätt riktning. Det är två eller tre huvudämnen som tas upp. Nämligen dels färdmöjligheterna för handikappade och dels vissa huvudproblem avseende samarbetet mellan samhällets organ och handikapprörelsen. I det senare sammanhanget sägs också något om samhällsstödet till handikapporganisationerna.

BÄTTRE FÄRDMÖJLIGHETER
I fråga om kollektiva färdmöjligheter och transportteknisk utveckling görs viktiga och klara principuttalanden till ledning för den planeringsgrupp som föreslås. ”När så stora ekonomiska och andra resurser satsas på teknisk vidareutveckling är det inte rimligt att de till så ringa del används för konstruktion av anordningar som syftar till ökad bekvämlighet för personer med särskilda behov.” Den planering som åsyftas skall ta upp utformningen av bilar, bussar, järnvägsvagnar och andra färdmedel. Likaså gator, vägar, trottoarkanter, trafiksignaler och annat. Lyckas det att få regering och riksdag att godkänna dessa principer lär det åtminstone bli svårare för vissa trafikföretags representanter att vända ryggen till när vi för fram våra önskemål. Det är klart att de reformer som här förordas kommer att ta tid, men dessa klara deklarationer kanske ändå kan göra tågordningen lite mindre långsam.

Väsentligt är också förslaget att sätta fart på färdtjänstens utveckling genom statsbidrag motsvarande 35 procent av kommunernas nettokostnader. Det behövs, för hittills är det bara ett 100-tal av landets 850 kommuner som har någon färdtjänst alls. Och det är utomordentligt tacknämligt att HU så klart säger ut att färdtjänsten i princip bör ”få användas för obegränsat antal resor och få anlitas vid vilken tidpunkt som helst och i veckan” och att den skall vara tillgänglig för alla kroppsligt eller psykiskt handikappade av olika slag som verkligen behöver denna service. Likaså är det värdefullt att det slås fast att kommunerna verkligen har en förpliktelse att anordna färdtjänst enligt §§1 och 6 i socialhjälpslagen. Dessutom föreslås åtminstone mildringar i den spärr som kommungränserna hittills ofta utgjort. Frågan är emellertid om 35 procent i statsbidrag räcker som stimulans för fattiga glesbygdskommuner med långa avstånd och höga kostnader för en färdtjänst av hög kvalitet.

BILFRÅGAN
Även om det finns en utbyggd och liberalt utformad färdtjänst, är tillgången till en bil dock ägnad att ge den handikappade en avsevärt mycket större självständighet. Från handikapprörelsens sida har vi föreslagit att bil borde bli tekniskt hjälpmedel och ett kraftigt subventionerat bilinnehav sålunda bli en rättighet för alla handikappade som behöver det, alltså även för andra än dem som måste ha bil för att komma till ett arbete eller för att deltaga i utbildning för arbetslivet. Så långt går inte HU som emellertid föreslår att kommunernas socialnämnder, efter prövning, skall få besluta om subvention med 90 procent för inköp av bil ”som komplement till färdtjänst”, och för detta erhålla statsbidrag motsvarande 60 procent av priset. Den handikappade betalar sålunda 10 procent. Härjämte utgår ett årligt driftbidrag med 500 kronor istället för befrielse från bil- och bensinskatt och dessutom vid behov bidrag till körkortsutbildning, beräknat till 1 000 kronor.

Tydligen räknas med en restriktiv prövning, ty man utgår i kostnadsberäkningen från att det hela kommer att röra sig om högst 500 bilar per år, bl a därför att en utbyggd färdtjänst anses kunna minska behovet . Vid sidan härav bibehålls nuvarande möjlighet att få bilsubvention via AMS, dock ned den förenklingen att det även här blir ett årligt driftsbidrag på 500 kronor istället för skattebefrielse. Värdefullt är att de som fått bil skall kunna anlita färdtjänsten på samma sätt som andra bilägare har rätt att åka buss eller tunnelbana.

Vi skulle som sagt önska mer, men det här är ändå ett steg i rätt riktning.

LÅNGTGÅENDE FÖRSLAG OM SAMARBETE
Förslaget om ökat samarbete mellan samhällets organ och handikapprörelsen hör till ett helt annat ämnesområde. Det är mycket betydelsefullt.

Det föreslås att handikappråd skall inrättas både på riks-, läns- och kommunplanen. Vi har ju redan ett Statens handikappråd, men det representerar nu enbart handikapporganisationerna och utgör sålunda en dubblering till Riks-HCK, även om vi försökt åstadkomma en praktisk fördelning av arbetsuppgifterna. Det skall nu enligt förslaget ersättas av ett nytt Statens handikappråd (SHR ) med representation dels för handikapprörelsen, som får fyra företrädare, och dels för Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen, Skolöverstyrelsen, Planverket, Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Inräknat en ”opartisk” ordförande skulle rådet sålunda få 11 ledamöter.

Grundtanken i denna reform är riktig. Vid sidan av Riks-HCK behövs ett organ där handikapprörelsens representanter får tillfälle att regelmässigt möta samhällets organ – och detta inte minst med hänsyn till det behov som föreligger att samordna olika samhällsorgans insatser. Sen finns naturligtvis i detta förslag olika viktiga detaljer som tål diskuteras. Fyra handikapprepresentanter är för lite för att ge uttryck åt alla olika gruppers behov. Även med beaktande av att rådet inte får bli för stort, skulle fem eller sex fasta representanter erfordras, och även det förutsätter att hela handikapprörelsen samlas dels enskilt och dels i närvaro av rådets samhällsrepresentanter.

Det får också övervägas om inte riksförsäkringsverket borde vara med. I vissa avseenden är detta verk mer isolerat än andra, samtidigt som det är betydelsefullt. I rådet skulle vi också gärna vilja möta några ”tungviktare” från departementen, eftersom det är det som det finansiella ansvaret ligger. Lite justeringar i förslaget får vi därför tänka oss, även om vi inte kan får allt vi önska. En stötesten för vissa grupper ligger också i HU:s tanke att rådet skulle få göra upp förslag om stödet till handikapporganisationer. Men kan förstå detta förslag, men det får nog övervägas. Det är emellertid inte uteslutet att handikapprörelsen får större bidrag än eljest om vi uppträder på samlad front.

LÄNS- OCH KOMMUNRÅD
Enstaka landsting och kommuner har redan börjat inrätta lokala handikappråd eller liknande institutioner för samråd mellan samhällets organ och handikapprörelsen. Enligt HU:s förslag skulle det nu dels bli ett länshandikappråd (LHR) i varje län och dels ett kommunalt handikappråd (KHR) i varje kommun.

I varje LHR skulle, förutom landstingsorgan och handikapporganisationer, även ingå representanter för regionala statliga länsorgan och för kommunförbundets länsavdelning.

Varje KHR skulle bestå av företrädare dels för socialnämnden, skolstyrelsen, byggnadsnämnden och försäkringskassan, ävensom sådana representanter för vissa länsorgan sin har anknytning till verksamheten inom kommunen. Viss variation efterlokala förhållanden förutses.

Även här möter vi delvis samma problem som i fråga om Statens handikappråd. I kommunerna tillkommer dessutom det faktum att inget handikappförbund har avdelningar inom samtliga kommuner. Men handikappade människor finns ju överallt och bland dessa i regel också sådana som är med i olika handikappföreningar, så med lite ansträngning bör ändå i regel en handikapprepresentation kunna komma till stånd.

VI FÅR SKÄRPA OSS!
Kunde vi få till stånd denna serie av handikappråd på riks-, läns- och lokalplanen och dessutom får dem att verkligen fungera på det sätt som tänkts, så skulle oerhört mycket vara vunnet. Dessa råd skulle visserligen bara bli just precis råd, dvs användas för ömsesidig kommunikation. Men de skulle ge oss ett utomordentligt tillfälle att över hel linjen uppfostra samhällets representanter i den konkreta handikapproblematik som vi känner. Och dessutom skulle det som sagt främja en samverkan mellan olika samhällsorgan inbördes som vi länge efterlyst.

Men det här är inte en gåva som vi har att passivt konsumera. Det ställer stora krav på oss. Det duger inte att vi sitter i dessa råd och bara ”tar emot information” såsom ofta hänt i de arbetsvårdsdelegationer som AMS anordnat. Vi måste vara beredda att själva ställa frågor. Formulera krav på samhället. Och framför allt att skaffa oss så mycket översikt över de behov som gör sig gällande för olika grupper av handikappade med vitt skilda villkor och problem, att vi verkligen kan göra oss till tolkar för dessa behov.

Det betyder att vi måste skärpa oss. Men det betyder också att vi ännu mer energiskt framför våra krav på att samhället skall ge oss den arbetshjälp och de övriga resurser vi behöver för att verkligen kunna utföra detta bevaknings- och upplysningsarbete. Ty skall det här kunna utnyttjas krävs det att handikapprörelsen är stark.

Och den måste vara stark i sina olika delar och dessutom samfällt. Det betyder att dels de olika handikappgruppernas organisationer måste få bättre stöd från samhället och dels också HCK-organen. Ty det är ett grovt misstag att om vi tror att HCK–organen blir onödiga därför att handikappråden finns. Det är precis tvärtom! Varje sammanträde i handikappråd bör föregås av en planering dels inom de olika handikappgrupperna men dels också i samarbetsorganet HCK. Sålunda får HCK–organen här ytterligare en viktig uppgift, och deras behov av resurser från samhället blir ändå större.

Den största svagheten i HU:s förslag om handikappråd är att denna punkt inte mera ingående behandlats, även om vissa data om statens stöd till handikapprörelsen anförts. Just därför måste vi trycka mera på detta att samhället måste hjälpa oss med handikapprörelsen.
Richard Sterner