1969. HCK-Information nr 6/1969
Artikel/Ledare av Richard Sterner
Även den fattige har rätt att sova under Paris broar

Sverige befinner sig i allra främsta ledet bland de länder, där det görs något för handikappade. Samhällets insatser ökar i snabb takt. Enbart under detta budgetår växer statens utgifter för sådana ändamål med 17 procent och når därmed 2.000 miljoner kronor. Därtill kommer stora och raskt stigande kostnader för landsting och kommuner.

Nu talas om jämlikhet. Vi har skäl att göra det till ett huvudtema för 70-talet. Men då måste det göras klart, mer än som skett i den allmänna debatten, att de brister i fråga om jämlikheten som fortfarande gör sig gällande i praktiken, och den fattigdom som finns kvar, i första hand har att göra med handikapp.

Även den fattige har rätt att sova under Paris broar, sade Anatole France. Men när vi talar om lika rättigheter syftar vi till en verklig likhet. Än så länge är det långt ifrån alltid som vi lyckas uppnå den.
Även den svårt hörselskadade får se television. Är det en utländsk film kan han till och med förstå det väsentliga av vad som sägs. För då blir det texter på svenska. Sällan annars.

Rätt att resa
Åka buss eller tunnelbana hur mycket som helst får även den göra som är rörelsehindrad, blind, utvecklingsstörd eller gripen av trafikskräck. Kan han inte, får han bidrag till bil, om han kan köra själv och behöver det för att komma till arbete eller utbildning. Men inte om det ”bara” behövs för fritidsresor, shoppingresor, kulturella aktiviteter. Eller det finns färdtjänst. Men än så länge inte på långt när i alla kommuner. Och aldrig utan begränsningar som allvarligt inskränker rörelsefriheten. Det finns åtskilliga som inte varit i en butik på månader eller år.

Alla handikappade har rätt att använda alla lokaler som är tillgängliga för allmänheten. Men i de flesta fall är även den rätten helt eller övervägande ett tomt sken. Ty i stort sett har vi planerat våra samhällen som om alla människor vore vuxna friska i arbetsför ålder. Och byggnadsstadgans nya bestämmelser om handikappriktigt byggande kan inte ändra de hus som redan finns. Inte förrän de blir föremål för omfattande ombyggnad.

Rätt att bo bra
Även handikappade har rätt att bo bra. Det är så mycket viktigare för honom eftersom han tillbringar längre tid än andra i bostaden. Det vidtas också allt mer omfattande åtgärder för att till någorlunda överkomliga kostnader för den handikappade åstadkomma bostäder som man – med växlande framgång – sökt göra tillgängliga för alla och så utformade och utrustade att de kan användas av rörelsehindrade eller blinda. Men sådana behov är än så länge bara delvis tillgodsedda. Och de är inte alls tillgodosedda när det gäller andra grupper, t ex psykiskt handikappade som kan behöva ett extra rum. Fortfarande är bostadsstandarden lägre i genomsnitt för handikappade än för andra. Bland annat därför att de handikappade oftare är fattiga.

Rätt till undervisning
Även handikappade har rätt till vuxenundervisning. Och till att deltaga i kulturell verksamhet. Också i det fallet är deras behov ofta större än andras, särskilt om de varit handikappade sedan barndomen. Det finns hundratals rörelsehindrade som inte kan läsa och skriva. Denna förmåga är begränsad för tusentals personer som varit döva sedan barndomen och en stor del av dem är också språk- och begreppshandikappade. Det gäller om tiotusentals vuxna utvecklingsstörda att de inte under barndomen fått den träning eller undervisning som de haft behov av och som de enligt nuvarande lag också har rätt att få i skol- och ungdomsåldern. Nu görs det allt mer omfattande anordningar för att ge även handikappade kompensation för vad som brustit i deras undervisning under skolåldern. Men hittills är det ändå bara en bråkdel av det behovet som blivit täckt.

Rätt till arbete
Naturligtvis skall handikappade, så långt det går, ha samma rätt som andra till produktivt arbete eller annan meningsfull sysselsättning. Men även på denna avgörande punkt har vi långt kvar, trots den snabbt växande arbetsvården. På samma sätt har vi långt kvar innan mer än en minoritet av de handikappade nås av sådana organiserade fritidsaktiviteter, idrottsaktiviteter och annat som kan bryta deras isolering, förbättra deras hälsa och öka deras välbefinnande.

Rätt till gemenskap
Först och sist har handikappade rätt att bli respekterade som människor som har även andra egenskaper än sina handikapp. De har rätt till all den gemenskap med andra människor som de själv känner behov av. De har rätt inte bara till den särskild service som deras tillstånd kräver utan också till att få alla sina vanliga mänskliga behov tillfredsställda. Ja, även sina sexbehov.

Göra det möjligt att få utnyttja rättigheterna
Så låt oss då driva den jämlikhetsdebatt hårt. På punkt efter punkt finner vi att jämlikhet är otänkbar om man inte i första hand är beredd att arbeta för de viktiga krav vi utformat inom handikapprörelsen. Och väl att märka. Vi måste arbeta på alla väsentliga fronter samtidigt. Utbildning, färdtjänst och tekniska hjälpmedel är förutsättningen för arbete och integrering och på samma sätt förutsätter det ena det andra hela vägen.

Att utan förberedelser och utan tekniska och andra metoder som kan kompensera olika funktionsbrister driva ut handikappade i en omgivning som är okunnig, ofta full av fördomar och som i varje fall inte gjorts beredd att acceptera dem – det är bara att söka utnyttja skenrättigheter istället för att göra det möjligt att utnyttja rättigheterna.