Richard Sterner:
HCK-Information nr 3/1969
Okränkbara pensioner

I en debattartikel i AB den 5 maj granskar Richard Sterner pensionsfrågan och den handikappade. Han konstaterar bl a att vårt pensionssystem är rehabiliteringsfientligt. Sterner framhåller att han själv har en god ålderspension och kan skaffa sig hyggliga extrainkomster utan att pensionen minskas med en enda krona. Den handikappade däremot berövas undan för undan sina förmåner om han/hon försöker bättra på sina magra inkomster. HCK-information återger här Richard Sterners inlägg i sin helhet.

Jag har en bra ålderspension. Så länge jag inte är handikappad skulle jag antagligen kunna tjäna rätt hyggligt därutöver, om jag ägnade hela min tid åt förvärvsarbete. Det skulle inte minska min pension med en enda krona.
Pettersson är en blind 30-åring. Han har förtidspension, också kommunalt bostadstillägg. Som andra blinda pensionärer utan ledsyn har han dessutom ett litet invaliditetstillägg för extra omkostnader som är betingade av handikappet. Det räcker inte ens för det. Naturligtvis är Petterssons inkomst bara en bråkdel av min. Den är avsevärt mycket lägre än vad en vanlig frisk arbetare tjänar.
Jonsson sitter i rullstol. Han är också förtidspensionär och har det ungefär lika dant med inkomsterna som Pettersson.
Pensionen sänks
Både Petterson och Jonsson skulle behöva bättra på sina magra inkomster genom förvärvsarbete. Det skulle också bryta deras isolering, hjälpa dem in i den mänskliga gemenskapen. Säkert vill de gärna. Även om det skulle kosta mer ansträngning för dem än för mig.

Men även om de lyckades få jobb, så skulle det inte alls löna sig lika bra för dem som för mig. Så även i det fallet råder brist på jämlikhet.

Något kan de förstås tjäna utan att det påverkar deras förmåner. Snart når de dock den gräns där deras behovsprövade kommunala bostadstillägg kommer i farozonen. Så blir det fråga om att sänka deras pensioner. Först med en tredjedel, sen med två tredjedelar. Tillsist ryker kanske även den sista tredjedelen.

Deras invaliditetstillägg byts ut mot invaliditetsersättning. Den kan bli dubbelt så stor eftersom arbetet ökar de extrakostnader som beror på handikappet. Men det är inte säkert, i vart fall inte för Jonssons del. Han kan få ökade extrakostnader utan ökad kompensation.
Uppmjukning
För all del, kunde Pettersson och Jonsson nå normala arbetsinkomster, skulle det löna sig för dem i alla fall. Men eftersom de är svårt handikappade, orkar de kanske inte så mycket att de kan komma tillräckligt långt över de gränser som sänker och efterhand sopar bort deras förmåner.

Nu lär det övervägas en uppmjukning av de här reglerna om pensionsreduktioner. Det är välkommet, men sannolikt blir det inte så radikalt som det borde. Det blir säkert fortfarande på det sättet att, medan jag kan tjäna precis hur mycket som helst utan att det påverkar min pension, så kommer det inte att gälla för Pettersson och Jonsson.

Ständig bävan
Varför har jag egentligen pension? Naturligtvis därför att det brukar bli svårare för oss som är äldre – och tillsist alldeles omöjligt utom för dem som dör knall och fall innan de hunnit så långt. Men någon prövning av det enskilda fallet sker inte.
Pettersson och Jonsson har däremot verkligen prövats individuellt. Så noga att de, i minst samma grad som jag, borde ha en okränkbar pensionsrätt. Ändå kan man kränka just deras pensionsrätt men inte min. De, men inte jag, skall hållas i ständig bävan varje gång de kvitterar ut en liten arbetsinkomst. Är det rättvist?

Nej, vi måste se över vårt pensionssystem från den här synpunkten. Det verkar rehabiliteringsfientligt. Alldeles särskilt för handikappade förtidspensionärer. Vi behöver inte vara så ängsligt snåla med deras små chanser att resa sig ur fattigdomen.