Rörelsehindrades villkor.
Richard Sterner i HCK-Information nr 4/1969

De för en icke rörelsehindrad vanliga målpunkterna livsmedelsaffär och post eller bank hade ca 70 procent av de rullstolsbundna och ca 30 procent av dem som använde käpp inte uppsökt under de ter närmaste föregående månaderna.

Citatet är hämtat ur sammanfattningen till en färsk 76-sidig rapport (nr 7/69) från Statens Institut för Byggforskning. Den har utarbetats av civilingenjör Tommy Olsson, har titeln SAMHÄLLSPLANERING FÖR RÖRELSEHINDRADE, Förflyttning utomhus och kostar 12 kronor, vilken den är väl värd. Den är grundad på omfattande telefonintervjuer i maj 1967 med 133 rörelsehindrade i DHR:s Stor-Stockholms-register – ett s k statifierat urval. Undersökningen ger i huvudsak intryck av att vara välgjord, både statistiskt och tekniskt. Men materialet är onekligen litet, särskilt i vissa delgrupper, vilket betonas i rapporten. Genom denna undersökning har emellertid banats väg för ytterligare utredningar grundade på större material, som kan ge säkrare siffror. Även om det skulle medföra åtskilliga justeringar och kompletteringar av bilden, finns det ändå skäl att tro att den redan pekar någorlunda i rätt rikting.

Men mycket av det som kommer fram är väl inte nytt för svårt rörelsehindrade, men det är likväl värdefullt med denna sakliga dokumentering, som kan användas för att upplysa oss andra. Detta att vi nu börjar få en vetenskapligt grundad information, som ger stöd åt rörelsehindrades önskemål, kommer att göra det lättare att övertyga myndigheter och allmänhet, så att det blir bättre fart på nödvändiga reformer.
Därför är det desto mer angeläget att detta systematiska kartläggningsarbete, som ger smak efter mera av samma vara, får fortsätta att utvecklas.

Hemmasittare
De rörelsehindrade som hade förvärvsarbete utanför hemmet förflyttade sig helt naturligt utomhus åtminstone någon gång under loppet av en ”mätdag” i maj 1967 fast mindre grad än förvärvsarbetande som inte var handikappade. Bland icke rörelsehindrade är det så att de om inte förvärvsarbetar (t ex husmödrar) uppvisar väsentligt fler utomhusförflyttningar än de förvärvsarbetande. För de rörelsehindrade är det precis tvärtom! Bland icke förvärvsarbetande som satt i rullstol var det 67 procent (eller drygt 60 procent om man räknar bort sjuka), som fick hålla sig inne hela dagen. För icke förvärvsarbetande som använde käpp var motsvarande tal 37 procent.

Ta bort bidragsspärrar
Bland de rörelsehindrade som inte förvärvsarbetar kan det naturligtvis finnas fler för vilka svårigheterna vid utomhusförflyttning ter sig mer övermäktiga än bland de förvärvsarbetande.

Uppenbart är i alla fall att en helt onödig faktor spelar stor roll, nämligen att det bara är sådana rörelsehindrade som förvärvsarbetar eller går i utbildning som kan få bidrag till bil; och att dessutom färdtjänsten är allra sämst utvecklad i fråga om ”fritidsresor”. Av förvärvsarbetande rullstolsbundna hade 87 procent egen bil, mot bara 18 för icke förvärvsarbetande. För handikappade med käpp var motsvarande tal 41 resp. 13.

Tommy Olsson säger också ifrån sin kommentar att ”statsbidrag för invalidbil bör utgå även till körkunnig som inte har förvärvsarbete”. Och visst har han rätt! Inte minst därför att det för åtskilliga bör bli lättare att få förvärvsarbete om man tar bort nuvarande bidragsrestriktioner. För som det är nu, sitter många fast i det dilemmat, att de inte har förvärvsarbete, eftersom de inte ha bil, och att de just därför har svårt att dokumentera sin rätt till bilbidrag som kunde underlätta för dem att skaffa sig bil och därmed få en ärlig chans att pröva sina möjligheter på arbetsmarknaden. Även om det kan anföras exempel på att man vid tillämpningen av bilbidragsbestämmelserna sökt bryta detta dilemma, så måste detta ändå vara en realitet för många att döma av den stora skillnaden i bilinnehav mellan rörelsehindrade med och utan förvärvsarbete. Det är nästan som är vissa fackorganisationer i USA säger till en neger: ”Jo visst kan Du få komma in i facket bara Du har jobb – men för att få jobb måste Du först vara inne i facket!” Nå, det är väl inte det enda exemplet på hur handikappade i Sverige och USA:s afroamerikaner kan råka ut för mycket likartade svårigheter.

Men viktigt är också att vi inte bara i fina officiella deklarationer utan även i lagar, bidragsbestämmelser och administrativ tillämpning äntligen tar död på föreställningen att det skulle vara en ”lyx” att låta handikappade röra sig fritt omkring också när det gäller annat än arbete eller utbildning. Vi vet ju ändå att isoleringen måste brytas även under fritiden, liksom för dem som inte förvärvsarbetar, för att en rehabilitering ska kunna bli så framgångsrik som möjligt. Den lärdomen måste tillämpas med mycket större konsekvens än hittills.

Nu hör det också till saken att kommunförbundet i sina rekommendationer om färdtjänsten – fast naturligtvis utan att därmed utlova något om hur långt de enskilda kommunerna kan förmås gå – klart sagt ifrån att en fullt utbyggd färdtjänst inte bör inbegripa några hårda begränsningar i fråga om fritidsresor. Kommunförbundet ha emellertid dessutom velat värja sig mot sådana anspråk på färdtjänsten som kan uppstå vid hårda restriktioner om bilbidragen. Man menar att rörelsehindrade som kan köra bil i första hand skall få denna möjlighet. Naturligtvis innebär det också större självständighet för en handikappade, om han kan använda egen bil i stället för att behöva vända sig till färdtjänsten. Och större självständighet är just ett av det deklarerade målen för hela rehabiliteringspolitiken! Vill man nu att kommunerna verkligen ska uppmuntras att bygga ut färdtjänsten enligt framlagda rekommendationer, är det desto mer angeläget att staten undanröjer alla nu föreliggande begränsningar i fråga om bilbidragen. Den egna bilen och färdtjänsten är två alternativa möjligheter som har ett samband med varandra och därför måste utvecklas jämsides.

Tommy Olsson har inte mycket till övers för läkarargumentet att en rullstol med hög motorstyrka hindrar en handikappad från att få motion. Han finner att handrivna rullstolar ytterst sällan används vid utomhusförflyttningar.

Utbildning och förvärvsarbete
Av de rörelsehindrade med förvärvsarbeten hade mer än 60 procent fått en utbildning över folkskolenivån, men för dem som ej förvärvsarbetade var talet läger än 40 procent. Denna skillnad, som var särskilt stor för rullstolsburna(81 resp 36) kan också bero på olikheter u åldersfördelningen, men det är ändå säkert så att bättre skolbildning avsevärt ökar både chansen att få och behålla jobb och benägenheten att ta jobb. Häri ligger ett starkt argument för bättre skol- och vuxenutbildning med verklig prioritet för de handikappade, eftersom de har svårast att få lönande sysselsästtning.

Ofullkomliga handikappbostäder
Låt mig också kort beröra en annan utmärkt rapport från Byggforskningen, nämligen arkitekt Sven Thibergs SAMHÄLLSPLANERING FÖR RÖRELSEHINDRADE – BOENDE I INVALIDLÄGENHETER (nr 50/68, 35 sid, pris 10 kr) Den avser 391 bostäder för vilka utgått invalidbostadsbidrag under 1959-63. Hälften är inrymda i småhus och ungefär lika många i flerfamiljshus. EN dryg tredjedel av de handikappade i dessa bostäder är polioskadade. Och de övriga större grupperna är ortopediskt skadade, hjärnskadade, reumatiker samt CP- och MS-skadade.

Ca 70 procent är rullstolsburna, nära två tredjedelar saknar förvärvsarbete, och 60 procent deltar ej i någon fritidsverksamhet. Nästan hälften har små eller inga möjligheter att på egen hand komma utomhus och de allra flesta kan inte besöka butiker. Ca 80 procent brukar aldrig vara borta från hemmet så mycket som tre veckor eller mer.

Invalidbostadsbidragen hade förbättrat bostadsförhållandena, men beloppen var oftast för små. För två tredjedelar av småhusen hade utgått 3.000-7.000 kr, och övriga fall fördelade sig lika mellan under 3.000 och över 7.000 kronor. Hinder mellan bostad och mark är mycket vanliga, särskilt för småhusens del. Även om den inre bostaden ”i de studerade fallen” någorlunda är anpassad till de boendes behov, framträder ändå en rad förbättringsbehov.” Genomgången av till handlingarna hörande ritningar har visat att många projekt är osakkunnigt utformade och att många bostäder sannolikt skulle kunna anpassats bättre till den rörelsehindrades behov utan ytterligare kostnadsökningar. ”Sopnedkast är t ex ofta ouppnåeliga för rörelsehindrade”.

Nu är det så att de allra flesta invalidbostadsbidrag utgått efter 1963. Är resultatet bättre av den bidragsverksamhet som förekommer från 1964? Uppenbarligen behövs en ny resultatvärderingsundersökning. Den brådskar!
Richard Sterner