1968. JOBSPOST FÖR LÅNGTIDSSJUKA!
HCK-Information nr 2/1968
Artikel av Richard Sterner

JOBSPOST FÖR LÅNGTIDSSJUKA!
Det finns säkert fler positiva nyheter än dem som berördes i föregående artikel. Men det finns också en viktig NEGATIV NYHET. Det tredje betänkande som avgetts av 1961 års sjukförsäkringsutredning (SOU 1967:63) innehåller, förutom en del bra reformer avseende öppen och halvöppen vård, ett huvudförslag som kan få allvarliga sociala verkningar för långtidssjuka i sluten vård. Skulle det förslaget genomföras kommer det rent av få rehabiliteringsfientlig effekt.

Sjukvårdsutredningen resonerar så här. I princip skall ingen kostnad för egentlig sjukvård belasta patienten när han är sjuk. Men ligger man på sjukhus får man ju dessutom kost och logi och en del annat som hör till normala levnadskostnader. Vid korta sjukhusvistelser medför det inga större besparingar för patienten. Men ligger man länge på sjukhus kan det te sig som en dubblering av förmånerna om man dels har pension, som är avsedd för normala levnadskostnader, och dels får kost och logi etc gratis eller till en vårdavgift av endast 5 kronor per dag.

Det där kan ju låta bestickande. Och jag skall gärna erkänna att jag själv inför sjukförsäkringsutredningen medgett att en viss betalning för kost och logi kunde vara motiverad i vissa fall – förutsatt att man ser till att den betalningen blir ordentligt reducerad när inkomsten är svag. Då utgick jag emellertid från att de ofta betydande egenkostnaderna som belastar långtidssjuka och handikappade för öppen vård och rehabilitering skulle begränsas på ett väsentligt mera avgörande sätt än som skett. Och att man generellt skulle avgiftsbefria alla dem som inte har stort mer än vanlig folkpension. I alla händelser får jag säga att när jag nu ser hur den tanken utformas i ett konkret förslag, så reser sig håren på mitt huvud. I den föreslagna utformningen hör det här till det mest reaktionära som sett dagens ljus under de senaste årtiondena.

Vad utredningen föreslår är att det efter 180 dagars sjukhusvistelse (karenstid) skall tas ut s.k. underhållsavgift som maximeras efter medelkostnaden för vård på ålderdomshem (exkl. sjukavdelningar) i sjukvårdsområdet och antages komma att uppgå till ca 30 kr per dag under den första tiden för att sedan sannolikt stiga. För flertalet långtidspatienter kommer detta belopp dock att reduceras, oftast i hög grad, efter en ingående behovsprövning. I allmänhet blir det dock mer än 5 kr per dag – ofta mycket mer. Och det kan bli kännbara höjningar även för dem som inte har mycket mer än vanlig folkpension.

Har man kvar sin bostad, och kanske också en familj kvar i bostaden, skall det givetvis beaktas. Men även hustruns inkomst medräknas vid behovsprövningen. Dessutom kapitalbelopp (inkl. egna hem) över 100.000 kr. Dessa skall i princip kunna gå åt för att täcka underhållsavgiften. En fickpeng om 1.100 kronor per år får man dock behålla. Tack för det! För den som röker en ask cigaretter om dagen blir det visserligen inte ett öre över, men andra får ändå 3 kr per dag att skramla med i fickan!

Blir man återintagen i sluten sjukvård inom kortare tid än 180 dagar sedan man tidigare varit intagen, så har man ingen rätt till nya 180 dagar utan underhållsavgift. Ty det får man först om avbrottstiden uppgått till minst 180 dagar.

Nu skall gärna erkännas att landstingen har att klara snabbt växande sjukvårdskostnader. Det har lett till kännbara skattehöjningar, och man är naturligtvis rätt att få ytterligare skattehöjningar. Det där gör att man på landstingshåll börjat reagera allt starkare gentemot det s k överskottsproblemet. Det händer, sägs det, att en patient vårdas i årtionden i sluten vård och vid sin död efterlämnar t ex 40 000kr som kunnat sparas ihop av pension endast därför att vårdavgiften varit begränsad till i allmänhet 5 kr per dag. Och så kommer någon släkting som kanske inte brytt sig stort om vederbörande under livstiden och lyfter det dör pensionskapitalet som arv.

Det är nog sant att sådant förekommer – och att det också sker i växande utsträckning. Men för det första ör det inte sant att alla ärvande anförvanter aldrig brytt sig om de borgångna långtidssjuka under livstiden. Ofta är det tvärtom så, att den långtidssjuke vållat sin familj mycket betungande och bindande merarbete under de perioder han varit utskriven. Och för det andra finns det onekligen andra sätt att komma till rätta med överskottsproblemet.

Ett sätt är helt enkelt att man höjer fickpenningsbeloppen. Dessutom ser till att de konsekvent utnyttjas till att köpa extra trevnad och omväxling för patienten om han eller hon på grund av sitt tillstånd inte själv kan använda pengar. De föreslagna – liksom de nuvarande fickpenningsbeloppen är rent rehabiliteringsfientligt låga. Vi vill ju dock att långtidspatienter, om de går uppe, skall kunna använda egna ”civila” kläder. Att de skall få tillfälle att träffa släktingar och vänner, gå ut och dricka kaffe, gå på bio, teater, bibliotek, Använda kommunikationsmedel. Likaså att de skall kunna betala för hårvård, kunna snygga upp sig för samkväm som förekommer även i sjukhusmiljö. Allt det där hör till NORMALISERINGEN. Hur mycket normalisering kan man köpa för 3 kr per dag?

Dessutom är det fel att låtsas som om en patient vore intagen för varaktigt omhändertagande redan efter 6 månaders sjukhusvistelse. I psykvården är det numera allt vanligare att en person vistas längre än så på sjukhus – för att sedan bli utskriven som botad eller förbättrad. Och sen ofta bli inskriven igen, kanske efter kortare tid än 180 dagar. Det här förslaget kommer att medföra att många psykiskt sjuka kommer att försöka pressa sig till att bli utskrivna i förtid – och att de kommer att söka uppskjuta en återintagning tills det blir försent. Och i alla händelser blir dessa båda 180- dagars gränser ett nytt bekymmer för dem som kommer att äventyra vårdresultatet. Även denna del av förslaget är direkt terapi- och rehabiliteringsfientligt. Liknande synpunkter kan anföras även om kroppssjuka i långtidsvård.

Till allt detta kommer att denna ”reform”, om den genomföres, kommer att ge sjukvårdshuvudmännen en inkomstökning som motsvarar mindre än 1 (en) procent av den totala kostnad för hälso- och sjukvården som bärs av samhällets organ! Tar man dessutom hänsyn till det administrativa merarbete som vållas av det behovsprövningskineseri som skall till, kan det rent av ifrågasättas om det blir någon inkomstökning alls.

Om detta behovsprövningskineseri har Statens Handikappråd, vars starkt kritiska yttrande denna artikel bygger på, åtskilliga mindre berömmande ord att säga. Här får vi nöja oss med att konstatera att det blir verkligt omfattande. Beräkningarna blir dessutom ofta så invecklade att det blir omöjligt för måna långtidssjuka att kontrollera dem. Därmed skapas ett rättssäkerhetsproblem – och ett krav på vädjorätt till högre instans, som dessutom måste företa stickprovskontroller på eget initiativ. Det är klart att det måste göra krånglet ännu värre, men någon garanti för rättssäkerheten måste dock finnas.

Nu uppges det att detta system redan börjat tillämpas på ett eller annat håll, i vart fall på Falbygdens sjukhus. Det lär i hög grad ha oroat de psykiskt sjuka som vårdas där. Vore inte det något för HCK i Skaraborgs län att ta upp? Även för HCK-organ i andra län kan det finnas anledning att höra sig för hos landstingen hur de tänker göra. För det är ju alltid lättare att stämma i bäcken än i ån.
Richard Sterner