1968. Dåliga pensionsförmåner
Artikel av Richard Sterner i HCK-Information nr 3/1968

ATP utvecklas i snabb takt. Varje år blir det fler som får allt större poäng registrerade för framtida pensioner. En ständigt växande del av de aktiva får maximipoängen 6,5. Den som vid pensionsålderns inträde har 30 poängår, därav minst 15 med maximipoäng, får maximipension, som om man räknar in folkpensionen går upp till när 28.000 räknat i nuvarande penningvärde. Under övergångstiden kan man få detta också med kortare kvalifikationstid.

Enligt en mycket intressant översikt om pensionsgrundande inkomster, som Riksförsäkringsverket nyligen presenterat, nådde redan 1964 nära sex procent av de aktiva männen maximipoäng. I vissa åldrar ända upp till elva procent. Man kan även följa hur snabbt antalet ”maximipoängare” ökar inom samma årsklass år från år.

Fortsätter den ökning i samma höga takt, kan man vänta sig att de som nu är i 20-årsåldern till mycket stor del har möjlighet att kvalificera sig för maximipension. Kanske blir det tredjedelen eller hälften eller ännu fler av dessa aktiva unga män som når dit.

Det är också rimligt att antaga att de som ”slår igenom ATP-taket” till mycket stor del kommer att utverka extrapensioner ovanpå ATP. Såvida inte ATP-taket höjs genom någon reform. I båda fallen blir det en fråga om ännu högre pensioner än som nyss nämndes för en stor del av de män som är unga nu.

Men alla får det naturligtvis inte lika bra. Kvinnorna ligger långt efter. Av dem var det bara två per 1.000 som fick maximipoäng under 1964. Visserligen blir det alltfler kvinnor som kommer in i ATP-systemet, och medelpoängen stiger även för dem. Men de har lägre löner, och många av dem har kortare arbetstid per år än männen.

Av alla intjänade pensionspoäng föll 1960 bara 16 procent på kvinnor. År 1964 hade det talet stigit till 18 procent. Kanske blir det 20 procent 1968. Det är lite, när man vet att kvinnorna utgör 38 procent av antalet förvärvsarbetande. Med den takten skulle det dröja till 2028 innan de kommer upp i 50 procent av alla under ett år gottskrivna pensionspoäng, men det är väl tvivelaktigt om de når så långt ens då.

Även bland männen finns åtskilliga som inte alls eller endast i ringa grad kommer med i ATP. Ta t ex åldern 30-34 år. Där brukar finnas en procent män som är förtidspensionärer. De flesta av dessa får inga ATP-tillägg. De som får sådana tillägg har oftast haft låga poäng. Av alla manliga icke-pensionärer i den åldern var det två procent som 1964 inte fått några poäng registrerade under något enda av fem möjliga poängår! Det var ytterligare tre procent som bara hade fått pensionspoäng för ett eller två år av fem möjliga.

Med få undantag är dessa sammanlagt sex procent av männen i åldern 30-34 år säkert handikappade eller långtidssjukskrivna, även om en del av dem haft tillfälligt arbete i sådan grad att de kunnat komma upp i ett eller annat poängår.

Värst är det naturligtvis för de handikappade män och kvinnor som aldrig kunnat förvärvsarbeta så mycket att de kunnat få några ATP-POÄNG. Det är klart att det är svårt också för många vanliga ålderspensionärer som inte får ATP-tillägg. Men de har i alla fall i allmänhet haft ett aktivt liv med hygglig standard och möjlighet att också utanför pensionssystemet sörja för sin ålderdom. Det måste sägas vara värre för en handikappad som är nödsakad att LEVA ETT HELT LIV PÅ FOLKPENSIONSSTANDARD.

Nu väntar vi på propositionen om pensionstillskotten. De kommer i praktiken att betyda att folkpensionens realvärde genom årliga tillägg med tre procent på ”basbeloppet” under en 10-årsperiod höjs med sammanlagt en tredjedel för dem som inte har ATP och i något mindre grad för dem som får små ATP-belopp.

Det är ett steg i rätt riktning. Men inte ens under den där 10-årsperioden kommer gapet mellan pensionärer med och utan ATP att bli mindre. Och efter 10-årsperiodens slut, då folkpension jämte pensionstillskott för ensamstående kommer upp i ett sammanlagt belopp av knappt 7.000 kr i nuvarande penningvärde, kommer det där gapet att fortsätta att växa. Det blir en allt värre eftersläpning, även om man tar hänsyn till att många folkpensionärer dessutom får kommunala tillägg och att alla dessa förmåner är skattefria.

Det krävs ytterligare reformer så att även de som varit handikappade från unga år kan få en bättre socialförsäkringsgrund för sin försörjning. När en allt större del av de aktiva kan räkna med allt högre ATP-pensioner, kommer det alltmer att framstå som nödvändigt att verkligen ta itu med det här problemet.
RICHARD STERNER