9 – 98 DET ÄR FLER SOM SVIKER!

"Förklara sveket, Åsbrink!" dundrar Handelsordföranden Kenth Pettersson och LO-ekonomen Irene Wennemo i en debattartikel i DN den 15 oktober.

Upprördheten gäller att socialdemokraternas "viktigaste" förslag i valrörelsen om så kallad maxtaxa på dagis snabbt föll bort från förhandlingsbordet med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Finansminister Åsbrink har heller inte tillkännagivit hur han drev dagisförslaget under överläggningarna med dessa båda partier, menar debattörerna.

Utifrån andra perspektiv undrar jag om detta var socialdemokraternas viktigaste förslag i valrörelsen?

OSYNLIGGJORDA
Hur det nu är med det, finns det andra valfrågor som i solidaritetens namn borde uppröra Pettersson och Wennemo. I talet om ökad sysselsättning berördes aldrig människor med funktionsnedsättningar!

Är det inte minst lika förskräckligt, otidsenligt och djupt orättvist att så många människor med funktionsnedsättningar aldrig kommer ifråga på arbetsmarknaden vare sig det är låg- eller högkonjunktur?

Är det inte upprörande att så pass många arbetsplatser, inte minst i offentliga förvaltningar, är otillgängliga för rörelsehindrade medborgare och hindrar oss från att få jobb? (Se Handikappombudsmannens rapport till regeringen 19971)

FÖRNEDRANDE
Är det inte märkligt att det, i ett land med en stark fackföreningsrörelse, ska behövas en lag mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet?

Är inte bläckpatronerna fyllda i pennorna när facken ska uppröras över detta?

Skolan hänger ihop med arbetslivet. Den berör barnen direkt, och var också prioriterad bland partierna i valrörelsen.

Skola och utbildning ska stärka barnens självkänsla så att de kan växa upp med tilltro till sig själva. För många rörelsehindrade barn och studenter blir den tilltron ständigt naggad i kanten av otillgängliga miljöer under skoltiden. Den blir också naggad i kanten av låga förväntningar. Var för sig och tillsammans påverkar fenomen deras framtidsplaner och val av yrken negativt.

KRÄVS MEDVETENHET
Det ska till en stark självkänsla och "uppbackare" i familj och vänkrets för att sätta sig över hinder, ifrågasättanden, förnedrande omdömen, tystnad och känsla av utanförskap. Det behövs en stark självkänsla för att bli det man vill och kan!

Om fackföreningsrörelsen blev mer medveten och tydlig i sin syn på jämlikhet, skulle det stärka kraven på allas rätt till arbete.

Jag vet i skrivande stund inte om Åsbrink ämnar lägga korten på bordet. Däremot vet jag att vi är många inom DHR som är nyfikna på fackföreningsrörelsens "kort". Det vill säga, vi vill veta hur Kenth Pettersson och Irene Wennemo debatterar när det gäller rörelsehindrade personers möjligheter till utbildning, praktik och arbete!