| |
9
– 98 DET ÄR FLER SOM SVIKER!
"Förklara sveket, Åsbrink!" dundrar Handelsordföranden
Kenth Pettersson och LO-ekonomen Irene Wennemo i en debattartikel i DN
den 15 oktober.
Upprördheten gäller att socialdemokraternas "viktigaste"
förslag i valrörelsen om så kallad maxtaxa på dagis
snabbt föll bort från förhandlingsbordet med vänsterpartiet
och miljöpartiet.
Finansminister Åsbrink har heller inte tillkännagivit hur han
drev dagisförslaget under överläggningarna med dessa båda
partier, menar debattörerna.
Utifrån andra perspektiv undrar jag om detta var socialdemokraternas
viktigaste förslag i valrörelsen?
OSYNLIGGJORDA
Hur det nu är med det, finns det andra valfrågor som i solidaritetens
namn borde uppröra Pettersson och Wennemo. I talet om ökad sysselsättning
berördes aldrig människor med funktionsnedsättningar!
Är det inte minst lika förskräckligt, otidsenligt och djupt
orättvist att så många människor med funktionsnedsättningar
aldrig kommer ifråga på arbetsmarknaden vare sig det är
låg- eller högkonjunktur?
Är det inte upprörande att så pass många arbetsplatser,
inte minst i offentliga förvaltningar, är otillgängliga
för rörelsehindrade medborgare och hindrar oss från att
få jobb? (Se Handikappombudsmannens rapport till regeringen 19971)
FÖRNEDRANDE
Är det inte märkligt att det, i ett land med en stark fackföreningsrörelse,
ska behövas en lag mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet?
Är inte bläckpatronerna fyllda i pennorna när facken ska
uppröras över detta?
Skolan hänger ihop med arbetslivet. Den berör barnen direkt,
och var också prioriterad bland partierna i valrörelsen.
Skola och utbildning ska stärka barnens självkänsla så
att de kan växa upp med tilltro till sig själva. För många
rörelsehindrade barn och studenter blir den tilltron ständigt
naggad i kanten av otillgängliga miljöer under skoltiden. Den
blir också naggad i kanten av låga förväntningar.
Var för sig och tillsammans påverkar fenomen deras framtidsplaner
och val av yrken negativt.
KRÄVS MEDVETENHET
Det ska till en stark självkänsla och "uppbackare"
i familj och vänkrets för att sätta sig över hinder,
ifrågasättanden, förnedrande omdömen, tystnad och
känsla av utanförskap. Det behövs en stark självkänsla
för att bli det man vill och kan!
Om fackföreningsrörelsen blev mer medveten och tydlig i sin
syn på jämlikhet, skulle det stärka kraven på allas
rätt till arbete.
Jag vet i skrivande stund inte om Åsbrink ämnar lägga
korten på bordet. Däremot vet jag att vi är många
inom DHR som är nyfikna på fackföreningsrörelsens
"kort". Det vill säga, vi vill veta hur Kenth Pettersson
och Irene Wennemo debatterar när det gäller rörelsehindrade
personers möjligheter till utbildning, praktik och arbete!
|