6-7 – 96 LAGSTIFTA MOT DISKRIMINERING!

När vi i DHR argumenterar för vår sak är det bra om människor ställer frågor eller gör påståenden utifrån vad de egentligen tycker och tror. Då kan vi bli tydligare i dialogen.
Det hände mig vid ett möte med pressen under kongressen i Göteborg.
Är det egentligen inte okunskap istället för diskriminering det handlar om, sa en av journalisterna.
Han syftade på ett uttalande vi gjort om hur otillgänglig miljö och otillgänglig kollektivtrafik planeras, konstrueras som om människor med rörelsehinder inte existerade.

ANNAN INNEBÖRD
- Diskriminering, menade han, sker när t ex en färgad människa, som i övrigt inte skiljer sig från en vit, inte kan vara delaktig på samma villkor i samma samhälle. Ni har rörelsehinder som är era hinder. Det är inte alltid man tänker på det... man har inte den kunskapen då man planerar, sa han eftertänksamt.
Det journalisten sa är i sig inte någon ovanlig kommentar från gemene man. Till saken hör dock att politiker och andra samhällsbyggare inte är vilka som helst. De har både ansvar och lön för att veta att just ett samhälle är människor som alla har olika behov. Människor är olika, och behoven och olikheterna är utgångspunkten för att bygga samhället.
I Sverige finns en grundlag, som utgår från människors lika värde. I dagens upplysta samhälle kan samhällsbyggarna alltså inte skylla på okunskap. Det vore lika dumt som att påstå att en tolvåring inte vet hur barn blir till?

DÅLIG URSÄKT
I journalistens kommentar fanns hans bild av verkligheten, och tankar om orsak och verkan när det gäller jämlikhet. Skulle vi som lever med rörelsehinder i förlängningen ha oss själva att skylla för orättvisorna?
Ett sådant synsätt skulle innebära att de styrande kan upprätta en norm för var gränsen för jämlikhet går?
Låt oss säga att normen för befolkningen är en manlig ekonom i 40-årsåldern utan funktionshinder, boende i villa i storstadsområde, gift med en kvinna som har halvtidsarbete, ett barn i skolåldern, två bilar i familjen, friska föräldrar och svärföräldrar. Ingen i familjen har haft särskilt stort behov av sjukvård.

ORIMLIGT RESONEMANG
Om den här mannen var måttstocken för hur samhället skulle utformas, behövdes inga dagis, inga hissar, mycket lite sjukvård, ingen hemtjänst, inga allmänna socialförsäkringar, lite kollektivtrafik, om man undantar X2000 mellan de största städerna. Dessutom skulle man inte behöva betala särskilt mycket skatt. Samhället skulle då ha satsat på bra vägar, privatskolor, vinter och sommarsport och i övrigt inte så mycket annat som 40åringen inte har användning för.
Övriga medborgare fick betrakta sina sjukdomar, sina småbarn, sina svårigheter att ta sig fram med allmänna kommunikationer, sin trångboddhet, och övrigt som inte rymdes i samhället som privata hinder.

INGEN AANING...
År efter år skulle de argumentera och upplysa om sina behov, men okunskapen skulle gå i arv.

De skulle gång efter annan mötas av samhällsbyggarnas "aha-upplevelser" och hänvisningar till behovet av attitydförändringar, och till det kärva ekonomiska läget. Inga lagar skulle tvinga dem att ändra sina diskriminerande metoder. Sverige är ett utvecklat land. Riksdag och regering har antagit en annan måttstock, som utgår från att alla människor har samma värde och rätt till delaktighet och jämlikhet. Trots det finns en nonchalans, och ovilja hos vissa samhällsbyggare att rätta sig efter den normen. Det är hindren?
Därför behövs lagar som reglerar att människor inte ställs åt sidan i samhället, diskrimineras och hindras från att bh delaktiga och jämlika.