5 – 98 INGEN TROVÄRDIGHET UTAN HANDLING

Fortfarande upptas mina tankar av Handikappinstitutets framtid. För mig har frågan blivit en symbol för riksdagens trolöshet gentemot dess egen politiska målsättning om jämlikhet och delaktighet.

I mitten av maj fattade riksdagen beslut i frågan efter det att socialutskottet sagt sitt. Beslutet innebär bland annat att Handikappinstitutet blir Hjälpmedelsinstitutet med oförändrade anslag, men med ökat ansvar för service till kommuner och landsting. Ett beslut som självklart innebär att något i den nuvarande verksamheten måste "bantas".

Namnändringen är också den en signal om förändringar. Det är nämligen inte heller någon obekant strategi att ändra namn för en verksamhet om man vill markera vissa förändringar för densamma.

Hjälpmedel och tillgänglighet har ett samband och utvecklingsmässigt befruktar de varandra. Varje minskning av kompetensen inom båda områdena är förödande för rörelsehindrade människor. Ska institutet ägna mer tid åt hjälpmedelsservice till kommuner och landsting så måste det inverka menligt på institutets kunskaps och kompetensutveckling av tillgängligheten. Nära knutet till tillgängligheten är institutets arbete med ny teknik och standardisering. En mycket viktig uppgift inte minst internationellt. Vad händer med detta arbete när det blir ett hjälpmedelsinstitut?

Om något ska hända på tillgänglighetsområdet behövs krafttag och politiskt intresse för utveckling, inte likgiltighet. Förändringarna är för mig ett skrämmande bevis på att den övervägande majoriteten i riksdagen inte har intresse av att häva det utanförskap och den diskriminering i miljön och trafiken vi ständigt utsätts för. Någonstans går gränsen för trovärdigheten i löftena!

Riksdagen fattade också beslut om att handikapprörelsen ska vara representerad och därigenom behålla inflytande i institutets styrelse.
Kommun-,119 landstingsförbund och staten garanterades däremot tre platser vardera. Tydligare än så kan en maktposition inte anges! Riksdagen visar genom beslutet välvilja, men det har inget med jämlikhet och delaktighet att göra.

I "god " svensk anda har en lösning skapats som blir "lagom" för funktionshindrade. Ambitionen är att hålla den berörda parten (handikapporganisationerna) lugn så att den inte blir till besvär för övriga inblandade parter.

Genom handling visar sig den politiska viljan. Upplysningsvis vill jag därför helt kort nämna olika ledamöters motioner om Handikappinstitutets framtid inför avgörandet i riksdagen, även om riksdagen svek: Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Ulla Löfgren (m) vill stärka brukarnas ställning i det nya institutet och föreslår att handikapprörelsen får utse två representanter i styrelsen, inga invändningar mot namnändringen. Åsa Stenberg (s) tar i sin motion upp både namnfrågan och representationen i styrelsen. Hon vill att Handikappinstitutet behåller sitt namn och föreslår att brukarna representeras med två ledamöter i styrelsen. Sex centerpartister, med Roland Larsson som förste undertecknare, och åtta från vänstern, med Stig Sandström i spetsen, ställer i var sin motion liknande krav. Åtta kristdemokrater, där Chatrine Pålsson står först avvisar namnändringen men tar inte upp frågan om brukarnas representation i styrelsen.